sofiabengtsson

Jag är inte lika tapper som den lilla flickan.
Jag flämtar inte efter luft.

Jag skriker.

Tre versioner av Sofia - det är helt sjukt att ni kan se mig så olika. Och samtidigt så skrämmande.

Jag hoppas inte att det var sant.

Jenny: You remember that time we prayed, Forrest? We prayed for God to turn me into a bird so I could fly far, far away?

Forrest: Yes, I do.

Jenny: You think I can fly off this bridge?

Forrest: What do you mean, Jenny?

Jenny: Nothing. 

Q: "Budapest is the capital of what European country?"

A: "This might be a stupid question, ok, but like, I thought Europe was a country. Budapest? I never even heard uh that. Like I know they speak French there, don't they? Like I wanna say . . . is France a country? I don't know what I'm doin'."

Q: "The right answer is Hungary."

A: "Is what? Hungary? That's a country? I've heard of Turkey, but Hungary? ... Never heard of it!"

 Jag säger till mig själv hela tiden att sluta hoppas, men ändå kan jag inte. Hjälp mig någon - ta bort det.

(2006) Det här kortet är taget förra sommaren. Just den dagen, den sommaren var allt ganska okej. Det var den sommaren som jag alltid snodde mina bröders kläder för att jag knappt hade några egna (svårt att tro idag).  (2005) Det var den sommaren jag bara jobbade tre veckor av sommarlovet - på ett dagis, och det tyckte jag om. 2005 var min första sommar med körkort.

Jag var alltid pank, eftersom jag använde mitt studiebidrag och den lilla lönen jag fick till bensin för att skjutsa runt mig och mina vänner. Jag hade en bil, som inte startade när det var fuktigt ute, som inte värmen fungerade i, och som var svår att starta. En gång hade den varit klarröd, men nu skiftade den i ljust rosa. Den sommaren rasade motorn på den bilen, och jag har aldrig varit så förbannad och rädd på samma gång.

Tro det eller ej, men jag har tänkt väldigt mycket idag. Tänk om jag hade bytt skola i åttan, som jag funderade på att göra. Tänk om jag hade börjat i stan i stället, hade allting slutat annorlunda? Kanske..  men på ett sätt är jag väldigt glad att jag inte bytte. Under min tid på fornäng träffade jag dom bästa människorna som finns. Mina vänner var guld värda, och utan dom hade jag inte ens orkat gå ur sängen på mornarna. Men jag var blind redan då - om du hade sagt någonting hade jag kanske kunnat hjälpa dig.

Det är så dumt, jag minns inte alls mycket ifrån min barndom, och jag vet inte om jag har glömt det eller om jag helt enkelt inte vill minnas det. När Anon frågade mig hur jag hade varit i låg- och mellanstadiet fick jag nästan panik för att jag inte mindes. Jag vet att jag tyckte om träslöjd, att jag gick hos en talpedagog, att jag har fått hjälp med matten sedan jag var åtta, och att jag slog min "vän" på käften för att jag blev så arg på henne, och att jag och Linnéa hade väldigt roligt när vi räknade med enhetshuset (någon som minns?) och snodde sockerbitar ifrån Eva Cardell.

Skit samma!

Idag har jag haft ont i ryggen större delen av dagen. Varje gång jag har ont i ryggen så tänker jag automatiskt på pappas sjukdom. Bechterews sjukdom, en ryggsjukdom. Pappa har haft den så länge jag kan minnas. Risken är inte så jätte stor att jag får den. 1 av 10 personer som har en sjuk förälder drabbas, och det är mest killar, men man kan ändå inte låta bli att oroa sig lite. Pappa fick den när han var 26, lika gammal som min bror är nu.

Här sitter jag och klagar, och tänker tillbaka medan det finns människor som svälter och inte har någonstans att bo. Jag vill så himla gärna hjälpa till, och göra någonting bra. Jag skulle kunna skaffa tio fadderbarn till om det inte var för att det kostar pengar. Allt kostar pengar, och jag hatar att det är så..

Jag ska lägga mig och läsa nu. Jag vet inte ens om jag är trött, och känner inte för att sova, men vill heller inte vara vaken.