sofiabengtsson

Allvaret fanns där tidigt. Musiken med.

– Jag tror seriöst att Ebba Grön räddade livet på mig. Jag vet inte vad det skulle ha varit annars, det hade varit svårt att hitta något annat än musiken att hänga upp tillvaron på. Jag var i sena tonåren en människa med en otrolig svartsyn, den har jag som tur är kommit över, säger han idag.

– Det är vånda. För att det är ju inte så att man trycker på en knapp och sedan så kommer den. Den ska värkas fram. Och det är samma värk varenda gång. Det är samma tvivel.

– Jag upplevde det inte så själv direkt. När man är mitt inne i det så tänker man inte speciellt mycket på det. Jag kände bara att jag var trött på att vara diffus och ville kommunicera rakare helt enkelt. Lämna luddigheten bakom mig. Jag tröttnade på att kanske ibland inte veta vad jag själv menade. Jag bestämde mig för att gå vidare. Så är det, man tröttnar på det man gör. Men det var också i kombination med att jag bara vill stå och sjunga, förlita mig på min egen röst. Och jag höll som sagt på med akustiska grejer redan tidigare. Båda sidorna har funnits väldigt länge för mig. Jag skulle kunna ha sjungit ”Visa vid midsommartid” ur minnet också under Peace, Love and Pitbulls-tiden.

Vad var det som påverkade Skebokvarnsalbumet mest?

– Att jag flyttade hem. Jag hade ju varit borta i nästan tretton år. Dessutom har jag uppnått den åldern nu att man har en historia som helt enkelt överfaller en då och då. Det som jag hållit stången ganska länge, hållit borta och kanske inte tyckt varit så intressant att jag tillät mig att bejaka det. Och jag hade köpt en nylonsträngad gitarr och ett digitalpiano också, det blir annorlunda låtar. Jag lyssnade på andra grejer och fick mer tid och bodde med min dotter. Jag märkte det inte då, men nu kan jag förstå att mitt liv förändrades ganska mycket.

Du blickade också bakåt för första gången som låtskrivare.

– ”Skebokvarnsvägen” var egentligen inte menad som en platta som skulle prata om min uppväxt eller någonting sådant. Det bara råkade hamna där. Flödet blev som det blev, många saker sammanföll. Det är oundvikligt att man hamnar i något slags brytpunkt när man har så mycket historia att bära på. Den blir överväldigande. Samtidigt blir ens framtid kortare och kortare och ens liv i regel mindre intensivt. Man får barn, man får rutiner. Det blir mer tid att tänka på sådant, kanske. Ett annat fokus.

Du skriver väldigt ogarderat om din uppväxt.

– ”Främling överallt” var otroligt svår. Den hade legat jättelänge och bara väntat på att komma ut. Jag ringde min brorsa och sa: ”Nu har jag skrivit en låt om farsan.”
”Ja, jag har faktiskt undrat varför du har dröjt så länge”, svarade han. Och det var ju konstigt att den inte kommit tidigare. Den låten förändrade situationen ganska mycket, det var någonting som man inte riktigt kunnat tala om i min familj. Det var väldigt befriande. Jag lirar den jämt live.

”The Haters”, som handlar om Ebba Grön, är skriven som ett slags biografi.

– Mm, det är något slags hyllning till någonting fantastiskt man har fått uppleva. Det här med ”den tysta tiden” i texten kommer från Bowies låt ”Sons of the Silent Age”. Det var verkligen den tysta tiden när jag växte upp, en sådan miljö. Jag kunde läsa in mig själv så jäkla mycket i det uttrycket och han sjunger om ”sons of the silent age /stand on platforms”. Jag har stått på perronger och väntat på tunnelbanan under en lång tid av mitt liv. Därifrån kommer den raden … jävlar, vad jag snor (skratt). Men det är ju inte en stöld att bli inspirerad, eller hur? Jag försöker verkligen undvika att sno.

– Det kunde ha varit vilka städer som helst i Europa. Det var bara otroligt skönt att få ett annat perspektiv. Känna att världen är stor, i stället för något slags uppväxt i en ganska trist förort och ha haft det som utgångspunkt i tillvaron och sedan bli en innerstadsstockholmare – tro att man går omkring i världens medelpunkt fram tills man fyller 27 och sedan inse att det kanske inte är så. Och det var skönt att inte vara igenkänd. Att på något sätt återerövra sin vardag. Jag gillar inte att gå omkring och bli betittad, men det där har blivit bättre med åren. Förr hade jag extrema hjärnspöken, det började redan under åren med Ebba. Det var hemskt. Det var förföljelsemani.

Varför talar du så sällan om din musik? Du har inte gjort intervjuer på många år.

– Varför ska jag göra det? Jag behöver inte göra sådant, det är inget skivbolag som bestämmer över mig. Jag kom till en punkt där jag kände att jag stått i samma pose framför kameror sedan -86, och då kändes den lite cool fortfarande, men jag stod kvar i den tio år senare. Jag har poserat klart. Och vill folk lyssna på mina låtar och min röst så tror jag faktiskt att de gör det ändå. Det fanns en tid då jag behandlades som en människa som satt inne med sanningar: ”Här kommer han och han har lirat i Ebba Grön och skrivit kvasipolitiska texter i Imperiet”. Jag fick frågor om … världssvälten och kände bara: ”Hur kan ni fråga mig det? Är ni galna? Jag är bara en jävla lodare från Högdalen. Jag är ingenting jämfört med någon annan.”

Tystnad.

– Och jag vill inte göra kokböcker heller (skratt). Min skulle dessutom rymmas på ett A4.

"DN:s Georg Cederskog har som enda journalist på över sex år intervjuat låtskrivaren och sångaren Joakim Thåström. Intervjun medföljer nya samlingsskivan "Be-bop-a-lula hela jävla dan", som fick en 4 i betyg av DN:s recensent. Läs intervjun i sin helhet här."
DN 26/11 - 2009