sofiabengtsson

Jag har kommit till det stadiet igen då jag inte vill somna, för att jag inte vill vakna upp. Jag fick en uppenbarelse i fredags efter att jag träffat mina vänner och C följde mig till bussen. Vi började prata, och jag blev så himla arg. Jag blev arg, besviken och så fruktansvärt irriterad. Inte på henne, utan på mig själv. När hon gjorde en ansats till att ta de steg emot mig som var emellan oss för att ge mig en kram så fällde jag upp min skyddmur. Precis som jag alltid gör. Men jag visste att om hon skulle kramat om mig, så skulle jag slått henne. Och den känslan skrämde mig. Det sa jag till henne också. Och jag såg på henne att hon hade tårar i ögonen. Och det jobbigaste var att jag visste att det var jag som var orsaken till dom.

När jag får ett nervsammanbrott så måste man bara låta det gå över, för det är svårt att lugna ner mig. Och jag har svårt för att kontrollera min kropp och mina tankar och jag säger saker som jag inte borde säga. Eller som jag egentligen borde få ur mig, men inte i det tillståndet, för då säger jag för mycket. Jag skrämmer mig själv, och det gör det hela bara ännu värre.

Jag undrar så vart denna ilska jag känner inom mig kommer ifrån. Det är ilskan som gör att jag stör mig på allt. Det är också ilskan som gör mig så arg att jag inte kan, eller vill somna eller känna någonting.

Jag vet inte vad jag förväntar mig att folk ska göra, för alla som kommer nära mig stöter jag bort. Jag känner mig så fruktansvärt vilsen. När jag skriver brukar det bli bättre, men jag känner att det inte blir det nu, så jag slutar.

Jag är en spontan människa. Det inbillar jag mig i alla fall att jag är. Det jobbiga är att jag aldrig kan bestämma mig för när det kommer till någonting stort. Jag lyssnar alldeles för mycket på vad folk i min omgivning säger, och det som folk har försökt bestämma åt mig under hela min uppväxt sitter djupare än vad jag själv trodde. Jag hör deras röster i huvudet varje gång jag hittar någonting som jag skulle vilja göra.

Och det är därför jag inte vill berätta om vad jag planerar. Jag vill inte göra folk besvikna och jag vill inte se deras miner. Jag vill inte se 'detta kommer du aldrig klara' minen som jag sett så himla många gånger. Jag ser min spegelbild i deras ögon, ser mitt förvirrade ansikte och inser att den enda som egentligen håller mig tillbaka, är ju jag själv. Och om inte jag tror på det jag gör, vem ska då göra det?

Jag försöker hitta något som jag verkligen vill ge 110% för. Och det trodde jag att jag gjort. Men det känns så långt bort att jag börjat se mig om efter andra saker, och hittat ytterligare saker som jag också vill göra. Men hur ska jag hinna och hur ska jag ha råd?

Det gör ont i mig just nu. Så fruktansvärt jävla ont. Och den personen som förstår sig på mig, hör inte av sig när jag försöker få tag i honom. Vet inte vilket som gör mest ont egentligen.

Jag känner mig alltid så himla vilsen och jag kan inte låta bli att undra när jag ska hitta hem.

Usch. Just nu ligger en tyngd över mitt hjärta. Jag har lite svårt att andas, och samtidigt som jag känner att jag inte får någon luft så försöker jag att behålla lugnet och koncentrera mig på andningen.

Jag har ångest. Ångest som fan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det var länge sedan det var så här och just nu är jag rädd. Fruktansvärt jävla rädd.

Jag visste det. Jag har varit så himla glad idag. Verkligen på riktigt. Jag har hoppat runt, dansat och sjungit. Jag har varit jätte, jätte glad - fram tills nu, när pappa ringde och sa att hans morbror är död. Han som jag berättade om för ett tag sedan. Han som jag växt upp med och som jag tyckte så himla mycket om. Jag höll tillbaka tårarna tills pappa la på, och då kom allting. Tårarna bara rinner och jag vet inte vad jag ska göra. Kan inte någon komma och krama mig och säga  att allting ska bli bra?

Han dog vid sju och hans syster satt med honom hela tiden. Läkaren hade tydligen sagt att han hade blivit mycket lugnare av att hon var där. Just nu vill jag bara åka hem till mamma och pappa och vänta på att hans syster ska ringa så att jag får veta allting som jag egentligen inte vill veta.

Jag vet att han inte ville att vi skulle se honom så dålig. Sist jag såg honom var han jätte smal och blek, inte alls samma person jag kommer ihåg. Den personen ska jag ta bort, och istället komma ihåg den personen som jag vet att han ville att jag skulle komma ihåg. Den som alltid sken upp när han såg mig, som alltid kramade mig och höll om mig när jag var ledsen, som alltid tog emot mig med öppna armar om jag ville komma och hälsa på eller sova över hos honom.

Han har inte ont mera, och jag vet att han är på ett bra ställe. Jag kommer att sakna honom så fruktansvärt mycket och nu ska jag tillåta mig själv att gråta, för det gör jag alldeles för sällan. Det är väl okej?

Imorrn kommer jag att vara mig själv igen. vi hörs då.

Bengt, vi ses i nangijala ♥
The Rolling Stones – Wild Horses

Det som allt som alltid finns i bakhuvudet är Musik. Film. Skribent. Design och frihet.

När ska jag ta tag i mina drömmar om jag inte gör det nu? Varför skjuter jag upp saker som jag verkligen vill göra? Inte mer. Jag har saker att välja emellan, min framtid kan hänga på det. Jag kan bli lycklig, och jag tänker också bli det.

Snart, när jag slutat i Jönköping ska jag flytta och ge mig själv en chans. Sluta avundas alla andra och bara vara den jag vill vara. Ta tag i mig själv, släppa ut mig ifrån mitt blyga skal.

En grej med mig, som dock är väldigt bra. Jag kan glädjas åt andras lycka. Jag kan ärligt bli glad för någon annans skull, när det går bra för någon annan, och det ser jag som någonting väldigt viktigt.

Jag har historier som jag vill berätta. Jag har bilder som jag vill visa, och jag har åsikter som jag vill skrika ut. Ibland känns det som om världen är alldeles för liten för att rymma mig. Världen är alldeles för ond för att jag egentligen ska kunna trivas.

Men om jag inte vill ha världen, vem vill då ha mig? Om jag inte klarar av världen, vem klarar då av mig?

(Fred Åkerström – Luffaren)