Sammanfattning av konserterna
Jag lovar att detta inlägget blir det sista om konserterna, haha.
Det har verkligen gått en vecka sedan konserten i Gbg och det känns fortfarande overkligt. Jag har fortfarande inte kopplat att jag stod längst fram på alla tre konserterna och sjöng mig hes.
Jag försöker att inte jämföra konserterna för mycket med varandra, vilket så klart är väldigt svårt.
Köpenhamn var speciell därför att det var min första TH konsert och känslan av för första gången se Gustav, Georg, Tom och Bill i verkligheten går inte att beskriva. När Bill kom upp på scenen trodde jag att jag skulle svimma. Det var så magiskt och bara tanken på det ger mig gåshud. Jag är så tacksam över att dom körde den tyska setlistan också, så att jag fick höra de flesta låtar på tyska.
Stockholm var speciell därför att deras energi på scenen var helt fenomenal och smittade av sig i arenan. Den var helt magiskt, och vi fick nästan taket att lyfta.
Göteborg var speciell just för att den blev så känslomässig för mig. Jag började gråta under Phantomrider, eftersom det då slog mig att det var min sista konsert för denna gång. Att jag såg mina vänner fälla några tårar hjälpte inte mycket heller. Men åååh så underbart det var..
Känslan är så svår att beskriva för någon som inte är ett Tokio Hotel fan, eller som inte uppskattar ett band lika mycket som jag själv gör.
(tagen av Mirre precis innan TH entrade scenen)
Jag och Sara måste varit såååå hatade av dom bakom, haha.
Globen, Stockholm 4/3 2010
Skandinavium, Göteborg 5/3 2010
HELLO
THE END IS NEAR
HELLO
WE'RE STILL STANDING HERE
THE FUTURES JUST BEGUN
ON THE DARK SIDE OF THE SUN
Det har verkligen gått en vecka sedan konserten i Gbg och det känns fortfarande overkligt. Jag har fortfarande inte kopplat att jag stod längst fram på alla tre konserterna och sjöng mig hes.
Jag försöker att inte jämföra konserterna för mycket med varandra, vilket så klart är väldigt svårt.
Köpenhamn var speciell därför att det var min första TH konsert och känslan av för första gången se Gustav, Georg, Tom och Bill i verkligheten går inte att beskriva. När Bill kom upp på scenen trodde jag att jag skulle svimma. Det var så magiskt och bara tanken på det ger mig gåshud. Jag är så tacksam över att dom körde den tyska setlistan också, så att jag fick höra de flesta låtar på tyska.
Stockholm var speciell därför att deras energi på scenen var helt fenomenal och smittade av sig i arenan. Den var helt magiskt, och vi fick nästan taket att lyfta.
Göteborg var speciell just för att den blev så känslomässig för mig. Jag började gråta under Phantomrider, eftersom det då slog mig att det var min sista konsert för denna gång. Att jag såg mina vänner fälla några tårar hjälpte inte mycket heller. Men åååh så underbart det var..
Känslan är så svår att beskriva för någon som inte är ett Tokio Hotel fan, eller som inte uppskattar ett band lika mycket som jag själv gör.
Forum, Köpenhamn 1/3 2010
(tagen av Mirre precis innan TH entrade scenen)
Jag och Sara måste varit såååå hatade av dom bakom, haha.
Globen, Stockholm 4/3 2010
Skandinavium, Göteborg 5/3 2010
HELLO
THE END IS NEAR
HELLO
WE'RE STILL STANDING HERE
THE FUTURES JUST BEGUN
ON THE DARK SIDE OF THE SUN
TOKIO HOTEL, GÖTEBORG 5/3 2010
Längst fram på Georgs sida, framför hans synt. Tillsammans med Mimi, Katti och Zarah. Inte många foton togs, och det blev heller inte så många bra, eftersom folk var som galna under denna konsert. Jag grät under Phantomrider. Detta var en väldigt känslosam konsert för mig och jag kunde helt enkelt inte låta bli. Jag visste att efter Forever Now skulle veckan vara över. På riktigt.
Efter konserten åkte jag hem till min brors tomma lägenhet och skrev följande som beskriver mina känslor så himla bra:
Fredagen den 5 mars 2010.
23:03 I skrivande stund sitter jag i min brors vardagsrum i Gbg. Jag är helt ensam för första gången på en vecka. Jag är nyss hemkommen ifrån min tredje och ssita Tokio Hotel konsert (för denna gång).
En tomhet vilar över mig som en slöja. Jag känner mig ledsen eftersom allting är över.
Jag inser att jag haft en fruktansvärd tur. Jag har haft kravallstaketet tryckt emot magen alla tre gånger. Jag har fått deras autografer (tack!!) och haft känslor jag inte ens visste excisterade. Jag har fått möjligheten att träffa nya underbara människor.
Detta har varit den bästa och värsta veckan i mitt liv. Smärtan i ryggen och knäna, som gör att man egentligen inte kan stå upp är en påminnelse om att allt köande, brist på mat och sömn har varit värt varenda leende som Bill gav en ifrån scen.
Måste smällta allting nu. God natt ♥
Efter konserten åkte jag hem till min brors tomma lägenhet och skrev följande som beskriver mina känslor så himla bra:
Fredagen den 5 mars 2010.
23:03 I skrivande stund sitter jag i min brors vardagsrum i Gbg. Jag är helt ensam för första gången på en vecka. Jag är nyss hemkommen ifrån min tredje och ssita Tokio Hotel konsert (för denna gång).
En tomhet vilar över mig som en slöja. Jag känner mig ledsen eftersom allting är över.
Jag inser att jag haft en fruktansvärd tur. Jag har haft kravallstaketet tryckt emot magen alla tre gånger. Jag har fått deras autografer (tack!!) och haft känslor jag inte ens visste excisterade. Jag har fått möjligheten att träffa nya underbara människor.
Detta har varit den bästa och värsta veckan i mitt liv. Smärtan i ryggen och knäna, som gör att man egentligen inte kan stå upp är en påminnelse om att allt köande, brist på mat och sömn har varit värt varenda leende som Bill gav en ifrån scen.
Måste smällta allting nu. God natt ♥
TOKIO HOTEL, STOCKHOLM 4/3 2010
Jag kom till Stockholm mitt på dagen dagen innan konserten och mötte upp Mimi vid Globen. Jag fick ett kö nummer (nr 96) och efter ytterligare ett upprop delade vi på oss och Niklas kom och mötte mig vid globen. Vi åkte hem till honom och lagade tacos - så sjukt gott, och jag insåg inte ens att jag var hungrig förrän jag kände doften av tacokryddan!
Jag gick upp halv fem dagen efter för att bege mig till Globen och det sista uppropet. Efter detta upprop fick man inte fler nummer. Det var riktigt kallt, det snöade och det blåste, men dagen flöt på väldigt bra ändå och Katti och Mimi ska ha en gigantisk eloge för att de organiserade kösystemet så sjukt bra! Det var inget tjafs och inget bråk, allt flöt på fantastiskt bra. Live Nation var sjukt underbara och sammarbetsvilliga, vilket bidrog till att det flöt på så bra som det gjorde.
Eftersom jag kom ganska så sent så hamnade jag själv längst fram på Georg sida, på exakt samma ställe där jag stod i Köpenhamn. Saknade Sara vid min högra sida ;)
Konserten var super! De hade så sjukt mycket mer energi än i Köpenhamn! Georg var fortfarande lite trist, men Bill och Tom hade sådan fantastisk energi som smittade av sig på publiken!
Bill kastade vatten på mig. Han höll i flaskan, drack en klunk, tittade på mig och jag skakade på huvudet. Han flinade, kollade på vattenflaskan och sedan på mig igen, och i nästa sekund blev jag dränkt med vatten.
Det handlade säkert bara om tre sekunder, men det kändes som en evighet.. haha
Efter konserten åkte jag och Cici till vårt vandrarhem, det var såå mysigt! Jag hade lätt kunnat bo där permanent! Sjukt sköna sängar också! :D
D O G S U N L E A S H E D ♥
Jag ryser bara av att kolla igenom bilderna.
Jag gick upp halv fem dagen efter för att bege mig till Globen och det sista uppropet. Efter detta upprop fick man inte fler nummer. Det var riktigt kallt, det snöade och det blåste, men dagen flöt på väldigt bra ändå och Katti och Mimi ska ha en gigantisk eloge för att de organiserade kösystemet så sjukt bra! Det var inget tjafs och inget bråk, allt flöt på fantastiskt bra. Live Nation var sjukt underbara och sammarbetsvilliga, vilket bidrog till att det flöt på så bra som det gjorde.
Eftersom jag kom ganska så sent så hamnade jag själv längst fram på Georg sida, på exakt samma ställe där jag stod i Köpenhamn. Saknade Sara vid min högra sida ;)
Konserten var super! De hade så sjukt mycket mer energi än i Köpenhamn! Georg var fortfarande lite trist, men Bill och Tom hade sådan fantastisk energi som smittade av sig på publiken!
Bill kastade vatten på mig. Han höll i flaskan, drack en klunk, tittade på mig och jag skakade på huvudet. Han flinade, kollade på vattenflaskan och sedan på mig igen, och i nästa sekund blev jag dränkt med vatten.
Det handlade säkert bara om tre sekunder, men det kändes som en evighet.. haha
Efter konserten åkte jag och Cici till vårt vandrarhem, det var såå mysigt! Jag hade lätt kunnat bo där permanent! Sjukt sköna sängar också! :D
D O G S U N L E A S H E D ♥
Jag ryser bara av att kolla igenom bilderna.
För jag minns precis vad jag tänkte, och vad som hände precis efter att jag tryckt på knappen. Jag ser Bill dansa framför mina ögon, och Tomgasms ;)
fler bilder finns på facebook.
Under köandet i STHLM såg det ut så här.
Ellen, Angelica och jag - front row i globen!
(behöver jag ens skriva att jag kände mig som en jätte?)
fler bilder finns på facebook.
Under köandet i STHLM såg det ut så här.
Ellen, Angelica och jag - front row i globen!
(behöver jag ens skriva att jag kände mig som en jätte?)
TOKIO HOTEL, KÖPENHAMN 1/3 2010
äntligen kan jag inviga denna kategorin!
Bilder kommer i slutet av detta inlägget. Har du inte sett dom ännu och inte vill se något i förväg så rekomenderar jag att inte scrolla ner.
Köandet, söndag
vi anlände till kön runt halv två på förmiddagen. I hopp om att vi skulle få ta en paus i köandet under natten och komma tillbaka tidigt på morgonen dagen efter, så hade vi inte med oss så jätte mycket kläder eller någon sovsäck. När vi kom dit fick vi reda på att vi måste köa hela natten, för annars skulle vi förlora våra nummer. Efter lite övervägande bestämde vi oss för att köa hela natten. Jag fick nr 34, vilket är väldigt bra.
Vi gick tillbaka till vandrarhemmet som vi bokat in två nätter på och avbokade den ena natten. Vi köpte lite mat och dricka och letade förtvivlat efter en affär med filtar, eller sovsäckar.
Vi satte oss i kön runt två, med fyra filtar, ett liggunderlag och en upplåsbar liten madrass. Mååånga gånger under natten frågade jag irriterad mig själv varför jag gör detta när det är svinkallt, snöblandat regn och bilar som kollar på oss som om vi var apor på ett zoo?
Köandet, måndag
Runt fyra på morgonen när jag faktiskt lyckats somna så kommer en av lastbilarna och parkerar intill oss. Danskarna längst fram började skrika och väckte mig, vilket resulterade i att jag inte kunde somna om igen. Runt åtta skulle vi omorganisera kön till andra sidan, eftersom vakterna skulle börja sätta upp kravallstaket. Så - vi flyttades ut utanför taket och fick sitta i snöblandat regn och köa. Det blev upprop och flera personer trillade in till kön. Runt tio åkte killarna förbi i sina turnébussar med tonade rutor och scenarbetarna började att bygga scenen. Vi hade ett upprop runt elva och efter det fick vi lämna kön och gå tillbaka till vandrarhemmet för att fräscha upp oss och checka in, bara vi var tillbaka innan klockan tre. SJUKT SKÖNT!
Insläppet var klockan halv sju och det var helt galet, det sjukaste jag varit med om. En sak är säker, när ni köar så måste ni vara egoister, för annars tränger sig folk före er!
De hade fem entrér in till Forum och vi ställde upp oss vid en dörr, jag och sara hade tur som kom in relativt tidigt. Vi blev stoppade för att biljetterna skulle kollas. En kille stod och motade i ingången och höll oss tillbaka. Han bad oss att backa och både jag och sara höjde armarna och försökte backa, men det gick verkligen inte, det var ett sådant tryck. Blondinen innan mig försökte tränga sig förbi vakten och jag fick en sådan hård knuff bakifrån att jag for ur 'kön' och slog i huvudet lite lätt i väggen mellan två entrér. Vakten såg det, och tog tag i mig och drog in mig och visiterade mig. Sjukt sjysst av honom att göra så. Sara kom in direkt efter mig och vi scannade våra biljetter. Sara sprang fram emot scenen och jag snubblade nästan i trappan och jag fick hoppa ner dom sista trappstegen. Här vill jag tacka mina långa ben - för jag började gå fort och trängde mig förbi ett par tjejer som blivit stoppade av vakten, eftersom dom sprang.
Jag kom in i första fållan och jag såg Toms sida och tänkte 'Nej, där ställer jag mig verkligen inte'. Det var så trångt där att det inte fanns en chans att ta sig långt fram. Jag fick syn på Sara och ropade att vi skulle springa till Georgs sida, så det gjorde vi. Det stod knappt några människor där och vi sprang och ställde oss vid staketet och jag höll krampaktigt fast i det tills arenan var fylld.
Under konserten
Jag visste att publiken skulle vara högljud, me detta hade jag verkligen inte väntat mig. Arenan exploderade och när KOMM började spela så skrek jag i kapp med alla andra. Jag såg Tom och Georg och det var en helt sjuk känsla.. När Bill kom in på scen höll jag på att börja gråta. Han var så vacker att det gjorde ont i mig..
Jag och Sara hade sjukt tur som hamnade bredvid varandra, och vi hade tur som stod på Georgs sida. Vi såg mycket som dom på Toms sida inte kunde se så bra (Tom bakom pianot t.ex), det var inte så trångt som jag väntat mig och det var riktigt skönt. Några tjejer på Toms sida svimmade redan innan konserten börjat, men ingen svimmade på vår sida. Dessutom så stod vi vid catwalken också, vilket gjorde att Bill kom otroligt nära oss.
Jag är såååå glad över att dom körde Dogs Unleashed och Alien (TYSKA!!), det är mina två favoriter på nya skivan. Dom blandade engelska och tyska låtarna as bra och jag hörde dom låtar jag ville höra på engelska. Dom körde några gamla låtar och det var sååå himla bra. Det var så overkligt att dom faktiskt stod där framför mig. Att dom såg på mig och kastade vatten på mig. Jag hade verkligen tur som hamnade allra längst fram på min första TH konsert.
Höjdpunkterna var så klart Zoom, In your shadow (I can shine) och Dogs Unleashed.. och att se en tår rinna ner för Bills kind (:
Jag kan egentligen inte alls beskriva känslan av att se dom. Jag måste ge det ytterligare några dagar..
fler bilder hittar ni på facebook.
Mirre firre och Kenza kom och snackade med oss medan vi köade. Dom ställde även lite frågor. Sjukt sexig bild på mig och Sara, hahaha.. Detta är taget ifrån deras Tokio Hotel blogg.
Kylan!!!! Det är jobbigt när det är så kallt.
Tycker ni att det har varit värt de?
Absolut! När man väl står där framme kommer man inte tänka på att man stått i kön så länge.
Hur har ni förberett er?
Vi har tagit med oss många filtar och mycket kläder så vi försöker hålla oss varma. Vi har även fixat så en kompis kommer och hämtar våra jackor innan vi ska gå in, då står vi i våra filtar bara, det ä för att vi ska kunna springa direkt till scenen så vi slipper hålla på med garderob och så.
Vilken låt ser ni mest framemot att höra live?
“Dogs Unleashed” och “Humanoid”
Hade ni hellre velat höra de tyska låtarna än de engelska?
Vi skulle vilja ha det mer blandat isåfall.
Hur många konserter har ni varit på innan, eller är detta er första?
Jag har varit på tre andra konserter så detta blir min fjärde, säger Sara. Men det är min första, säger Sofia.
Slutsats
Var det värt att köa utomhus i 30 timmar under ett plåttak med snöblandat regn, i minusgrader? Var det värt smärtan i ryggen och all irritation?
Ja, det var värt varenda jävla sekund. När konserten väl började försvann allt jobbigt och all smärta och det var såå värt det.
Bilder kommer i slutet av detta inlägget. Har du inte sett dom ännu och inte vill se något i förväg så rekomenderar jag att inte scrolla ner.
Köandet, söndag
vi anlände till kön runt halv två på förmiddagen. I hopp om att vi skulle få ta en paus i köandet under natten och komma tillbaka tidigt på morgonen dagen efter, så hade vi inte med oss så jätte mycket kläder eller någon sovsäck. När vi kom dit fick vi reda på att vi måste köa hela natten, för annars skulle vi förlora våra nummer. Efter lite övervägande bestämde vi oss för att köa hela natten. Jag fick nr 34, vilket är väldigt bra.
Vi gick tillbaka till vandrarhemmet som vi bokat in två nätter på och avbokade den ena natten. Vi köpte lite mat och dricka och letade förtvivlat efter en affär med filtar, eller sovsäckar.
Vi satte oss i kön runt två, med fyra filtar, ett liggunderlag och en upplåsbar liten madrass. Mååånga gånger under natten frågade jag irriterad mig själv varför jag gör detta när det är svinkallt, snöblandat regn och bilar som kollar på oss som om vi var apor på ett zoo?
Köandet, måndag
Runt fyra på morgonen när jag faktiskt lyckats somna så kommer en av lastbilarna och parkerar intill oss. Danskarna längst fram började skrika och väckte mig, vilket resulterade i att jag inte kunde somna om igen. Runt åtta skulle vi omorganisera kön till andra sidan, eftersom vakterna skulle börja sätta upp kravallstaket. Så - vi flyttades ut utanför taket och fick sitta i snöblandat regn och köa. Det blev upprop och flera personer trillade in till kön. Runt tio åkte killarna förbi i sina turnébussar med tonade rutor och scenarbetarna började att bygga scenen. Vi hade ett upprop runt elva och efter det fick vi lämna kön och gå tillbaka till vandrarhemmet för att fräscha upp oss och checka in, bara vi var tillbaka innan klockan tre. SJUKT SKÖNT!
Insläppet var klockan halv sju och det var helt galet, det sjukaste jag varit med om. En sak är säker, när ni köar så måste ni vara egoister, för annars tränger sig folk före er!
De hade fem entrér in till Forum och vi ställde upp oss vid en dörr, jag och sara hade tur som kom in relativt tidigt. Vi blev stoppade för att biljetterna skulle kollas. En kille stod och motade i ingången och höll oss tillbaka. Han bad oss att backa och både jag och sara höjde armarna och försökte backa, men det gick verkligen inte, det var ett sådant tryck. Blondinen innan mig försökte tränga sig förbi vakten och jag fick en sådan hård knuff bakifrån att jag for ur 'kön' och slog i huvudet lite lätt i väggen mellan två entrér. Vakten såg det, och tog tag i mig och drog in mig och visiterade mig. Sjukt sjysst av honom att göra så. Sara kom in direkt efter mig och vi scannade våra biljetter. Sara sprang fram emot scenen och jag snubblade nästan i trappan och jag fick hoppa ner dom sista trappstegen. Här vill jag tacka mina långa ben - för jag började gå fort och trängde mig förbi ett par tjejer som blivit stoppade av vakten, eftersom dom sprang.
Jag kom in i första fållan och jag såg Toms sida och tänkte 'Nej, där ställer jag mig verkligen inte'. Det var så trångt där att det inte fanns en chans att ta sig långt fram. Jag fick syn på Sara och ropade att vi skulle springa till Georgs sida, så det gjorde vi. Det stod knappt några människor där och vi sprang och ställde oss vid staketet och jag höll krampaktigt fast i det tills arenan var fylld.
Under konserten
Jag visste att publiken skulle vara högljud, me detta hade jag verkligen inte väntat mig. Arenan exploderade och när KOMM började spela så skrek jag i kapp med alla andra. Jag såg Tom och Georg och det var en helt sjuk känsla.. När Bill kom in på scen höll jag på att börja gråta. Han var så vacker att det gjorde ont i mig..
Jag och Sara hade sjukt tur som hamnade bredvid varandra, och vi hade tur som stod på Georgs sida. Vi såg mycket som dom på Toms sida inte kunde se så bra (Tom bakom pianot t.ex), det var inte så trångt som jag väntat mig och det var riktigt skönt. Några tjejer på Toms sida svimmade redan innan konserten börjat, men ingen svimmade på vår sida. Dessutom så stod vi vid catwalken också, vilket gjorde att Bill kom otroligt nära oss.
Jag är såååå glad över att dom körde Dogs Unleashed och Alien (TYSKA!!), det är mina två favoriter på nya skivan. Dom blandade engelska och tyska låtarna as bra och jag hörde dom låtar jag ville höra på engelska. Dom körde några gamla låtar och det var sååå himla bra. Det var så overkligt att dom faktiskt stod där framför mig. Att dom såg på mig och kastade vatten på mig. Jag hade verkligen tur som hamnade allra längst fram på min första TH konsert.
Höjdpunkterna var så klart Zoom, In your shadow (I can shine) och Dogs Unleashed.. och att se en tår rinna ner för Bills kind (:
Jag kan egentligen inte alls beskriva känslan av att se dom. Jag måste ge det ytterligare några dagar..
Bilder ifrån Köpenhamnskonserten
Sara och jag innan konserten.
Superglada över att stå längst fram!
Vi fick applåder för att vi är sådana duktiga fans (:
Min favoritbild som jag fotade.
Sara och jag innan konserten.
Superglada över att stå längst fram!
Vi fick applåder för att vi är sådana duktiga fans (:
Min favoritbild som jag fotade.
Bills sista ord innan dom försvann
"We love you guys!"
"We love you guys!"
fler bilder hittar ni på facebook.
Mirre firre och Kenza kom och snackade med oss medan vi köade. Dom ställde även lite frågor. Sjukt sexig bild på mig och Sara, hahaha.. Detta är taget ifrån deras Tokio Hotel blogg.
Vi intervjuade Sara och Sofia från Sverige som har stått och köat i över 30 timmar, de har nummer 33 och 34 på handen och kommer garanterat komma längst fram. 
Vad har varit värst med att köa?Kylan!!!! Det är jobbigt när det är så kallt.
Tycker ni att det har varit värt de?
Absolut! När man väl står där framme kommer man inte tänka på att man stått i kön så länge.
Hur har ni förberett er?
Vi har tagit med oss många filtar och mycket kläder så vi försöker hålla oss varma. Vi har även fixat så en kompis kommer och hämtar våra jackor innan vi ska gå in, då står vi i våra filtar bara, det ä för att vi ska kunna springa direkt till scenen så vi slipper hålla på med garderob och så.
Vilken låt ser ni mest framemot att höra live?
“Dogs Unleashed” och “Humanoid”
Hade ni hellre velat höra de tyska låtarna än de engelska?
Vi skulle vilja ha det mer blandat isåfall.
Hur många konserter har ni varit på innan, eller är detta er första?
Jag har varit på tre andra konserter så detta blir min fjärde, säger Sara. Men det är min första, säger Sofia.
Slutsats
Var det värt att köa utomhus i 30 timmar under ett plåttak med snöblandat regn, i minusgrader? Var det värt smärtan i ryggen och all irritation?
Ja, det var värt varenda jävla sekund. När konserten väl började försvann allt jobbigt och all smärta och det var såå värt det.
