hjärnspöken
Och det är därför jag inte vill berätta om vad jag planerar. Jag vill inte göra folk besvikna och jag vill inte se deras miner. Jag vill inte se 'detta kommer du aldrig klara' minen som jag sett så himla många gånger. Jag ser min spegelbild i deras ögon, ser mitt förvirrade ansikte och inser att den enda som egentligen håller mig tillbaka, är ju jag själv. Och om inte jag tror på det jag gör, vem ska då göra det?
Jag försöker hitta något som jag verkligen vill ge 110% för. Och det trodde jag att jag gjort. Men det känns så långt bort att jag börjat se mig om efter andra saker, och hittat ytterligare saker som jag också vill göra. Men hur ska jag hinna och hur ska jag ha råd?
Det gör ont i mig just nu. Så fruktansvärt jävla ont. Och den personen som förstår sig på mig, hör inte av sig när jag försöker få tag i honom. Vet inte vilket som gör mest ont egentligen.
Jag känner mig alltid så himla vilsen och jag kan inte låta bli att undra när jag ska hitta hem.
"Du har alltid haft en orolig själ, Sofia"
Lita Ford & Ozzy Osborne – Close My Eyes Forever
Alphaville – Forever Young
Sonic Syndicate – Denied
Donkeyboy – Ambitions
Disturbed – Voices
Skulle du vilja att det var annorlunda? Det är så lätt att missa att tänka efter, och att fundera över hur det annars skulle vara, om människor till exempel tittade på en och man såg glädje och att de förväntade sig framgång. Jag berättar också ogärna om mina planer, eller allra oftast berättar jag om dem, tillsammans med hundratals andra planer så att ingen reagerar särskilt på just denna. Den får inte sticka ut, på något sätt. För jag möts alltid av det motsatta, blickar som menande säger att "det kommer du att klara med bravur" och det stressar mig. Tänk om jag inte klarar det? Om jag inte kan lägga min själ i det jag gör? Jag har aldrig blivit särskilt styrd, alltid fått välja det jag velat och bara fått råd om jag bett om dem. Ändå är jag likadan som du när det kommer till de viktiga faktorerna gällande val. Rätt intressant egentligen, men hursomhelst innebär det kanske att det handlar mer om ens egna reaktioner och tolkningar av situationer. Min första tanke var att deras blickar nog handlar mer om dig än om din förmåga, att de är rädda för hur dina val kan påverka dig. Att våga är viktigt, men hur skulle du själv göra om du hade någon som var viktig för dig som ville kasta sig ut i något som du tyckte verkade osäkert? Om man inte tänker efter är det lätt att man automatiskt försöker skydda dem som står en nära, även från deras egna val. Jag känner inte till mycket om den bransch du ger dig in i, kanske gör inte de det heller, och det om något skapar ju oro. Tänk om det inte finns jobb, tänk om det skulle påverka din självkänsla, tänk om... du var långt ifrån dem och de inte kan rädda dig? Oro är en del av att bry sig om någon, jag lärde mig mycket i och med att jag kom att älska barnen jag tog hand om. Med kärleken kom oron och då är det så otroligt lätt att försöka hålla dem tillbaka, bara lite, bara för att man inte vill att de ska göra sig illa. Men egentligen är det bättre att de gör det, bara man alltid finns där och kan trösta och förklara, annars lär de sig inte att ta sina egna beslut, tänka för sig själva och blir inte lika trygga i sig själva.
Det blev lite längre än jag hade tänkt det här, men huvudsaken är att jag tror att det kan vara värt att fundera över anledningen till de där blickarna, för de kan vara andra än du tror. Sen behöver du inte hinna med allt, för vad du än väljer att börja med kommer du att upptäcka tusen nya intressanta saker via det, och i slutänden är det nog mest slumpen (eller ödet om man föredrar den teorin) som avgör var du hamnar. På sätt och vis är det väl tjusningen med det hela, att vi alla blir olika trots att vi i mångt och mycket gör samma saker, vi träffar alla på olika möjligheter längs med vägen och de är så många att vi alla väljer olika och i slutet har en alldeles individuell mix av erfarenheter.
