sofiabengtsson

Jag har kommit till det stadiet igen då jag inte vill somna, för att jag inte vill vakna upp. Jag fick en uppenbarelse i fredags efter att jag träffat mina vänner och C följde mig till bussen. Vi började prata, och jag blev så himla arg. Jag blev arg, besviken och så fruktansvärt irriterad. Inte på henne, utan på mig själv. När hon gjorde en ansats till att ta de steg emot mig som var emellan oss för att ge mig en kram så fällde jag upp min skyddmur. Precis som jag alltid gör. Men jag visste att om hon skulle kramat om mig, så skulle jag slått henne. Och den känslan skrämde mig. Det sa jag till henne också. Och jag såg på henne att hon hade tårar i ögonen. Och det jobbigaste var att jag visste att det var jag som var orsaken till dom.

När jag får ett nervsammanbrott så måste man bara låta det gå över, för det är svårt att lugna ner mig. Och jag har svårt för att kontrollera min kropp och mina tankar och jag säger saker som jag inte borde säga. Eller som jag egentligen borde få ur mig, men inte i det tillståndet, för då säger jag för mycket. Jag skrämmer mig själv, och det gör det hela bara ännu värre.

Jag undrar så vart denna ilska jag känner inom mig kommer ifrån. Det är ilskan som gör att jag stör mig på allt. Det är också ilskan som gör mig så arg att jag inte kan, eller vill somna eller känna någonting.

Jag vet inte vad jag förväntar mig att folk ska göra, för alla som kommer nära mig stöter jag bort. Jag känner mig så fruktansvärt vilsen. När jag skriver brukar det bli bättre, men jag känner att det inte blir det nu, så jag slutar.