sofiabengtsson

When I turn jet black and you show off your light I live to let you shine

Istället för att gräva ner mig och bara tycka synd om mig själv så skakade jag av mig det. Intalade mig själv att det inte är mig det är fel på. Istället för att falla så sträckte jag på mig och reste huvudet högt. Jag har lärt mig att sortera mina känslor och mina tankar. Samtidigt som jag är otroligt stolt över vad som kan ses som en skitsak, så är jag samtidigt ganska rädd. Eller nej. Nervös.

Jag tror på det som J.K Rowling skrivit:

"Numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it"

Och jag vet att jag i längden inte hanterar det bra, men just nu fungerar det för mig. Även om det inte kräver så mycket för att jag ska börja om ifrån början, så är jag ändå villig att försöka. Varenda dag, varenda timme, minut och sekund.

Vad är då mitt problem? Jag tror egentligen inte att jag har något. Det är bara det att jag inte lärt mig att leva med mig själv. Jag har inte lärt mig att trivas med det som är jag.

Just because we don’t say certain things, doesn’t mean we don’t feel them.

Jag har börjat välja mina ord så himla noga. Jag begränsar mig ännu mer än vad jag redan gjort, och jag tror att det tär på mig mer än vad jag vill erkänna.

Nojan, paranoian och tvångstankarna är ganska starka. När jag går på stan kan jag inte vara utan musik. Går jag ensam måste jag ha musik. Den får mig att inte tänka, slappna av och inte jaga upp mig och hetsa mig till något jag egentligen inte vill. Jag orkar inte längre förklara det för någon som jag vet inte kommer att förstå.

Ibland måste man bara skriva av sig, och det är det jag gjort nu.

No matter what you think, I'll always be around