sofiabengtsson

jag mår inte bra just nu. inte bra alls.
Jag ska stänga av min dator nu. jag tänkte bara säga god natt och att vi hörs imorrn.


Hinter die Welt
Ans Ende der Zeit
Bis kein Regen mehr fällt

“You k-keep me here.”
“I keep you here?”
“When you’re g-gone, I leave, t-too, maybe to go find you, I don’t know.”
“So that’s where you go? You go to find me?”
“M-maybe.”
“Well, I’m not going anywhere, so you shouldn’t, either.”
“You’re not going anywhere?”
“As long as you don’t”
"I won't"

*

"I just don’t want to leave you again.”
“Don’t..Because when you go, I go.”

*

“I panicked when I realized it… When I realized what dying really meant. But you were right there.”
“I always want to be whenever you feel like jumping, just remember, I’m right there. I won’t let you.”

---

Ibland förstår jag verkligen inte hur människor tänker. Jag antar att många har tänkt så om mig också någon gång. Jag kan försöka förstå mig på människor som agerar konstigt eller fel att jag till slut blir helt galen. Konstigt.

Jag lyssnade mycket på The Rasmus när In the Shadows kom ut. Jag älskade den låten och det gör jag fortfarande. Hittade deras album Dead Letters på datorn och sitter nu och lyssnar på den. Minnen kommer tillbaka, både bra och dåliga. Klockan är mycket, måste sova nu.

Har kommit i en period då jag inte vill gå och lägga mig eftersom jag inte vill vakna upp igen. Det lät lite mer deprimerande än vad jag hade tänkt mig. Men det var inte alls så jag menade.

Jag vill inte somna, för jag vill inte drömma. Mardrömmar har förföljt mig i någon vecka nu, och jag hatar att vakna upp och känna smärtan av något som inte finns där.

Sen vill jag inte vakna med en ångest som jag gjort de senaste dagarna. Jag hatar det.
Jag orkar bara inte.

---

Ich will da nicht allein sein Lass uns gemeinsam In die nacht.

Har känt mig allmänt värdelös hela jävla dagen.

Ibland orkar man bara inte. Det känns som att jag skriker, och skriker men ingen hör mig. Förr hade jag satt mig på ett tåg och sett vart jag hamnat, men nu.. nu sitter jag i min lägenhet och drar i mitt hår. Vart är jag på väg? Är jag verkligen på väg åt rätt håll, eller springer jag emot ett stup?

Allt är bara.. nej.

(förlåt)

Jag har en tendens att förstora upp små problem. Jag känner mig så dum ibland.. då är det bra att tokio hotels musik finns och håller mig sällskap i mörkret.

speak the words I wanna hear, to make my demons run.

okej, jag tog bort allting jag skrivit i detta inlägget. Det blev för personligt, och det skrämde mig till en viss del. Jag vill inte att vissa personer, som jag vet läser bloggen ska veta det om mig. Jag vill heller inte trigga andra. Hoppas att jag inte skrämde iväg er som hann läsa det..

Jag orkar bara inte. Mår inte så bra just nu. Det är sällan jag mår så här på dagarna, det brukar mest vara kvällar och nätter. Kommer nog inte blogga mer idag. Ska ut och gå nu, rensa huvud och kropp. Det brukar bli bättre då. Om inte, så hörs vi imorrn igen.

Jag hoppas att Thåströms nya skiva ligger i min brevlåda och väntar på mig.

Det sa mamma till pappa för ett tag sedan. Jag minns inte alls vad diskussionen handlade om, men denna meningen fastnade i mitt huvud. Och när jag tänkte efter så stämmer det faktiskt.

Jag vet inte vad det är som gör att jag var/är så fascinerad av allting makabert. Jag kan spendera timmar framför datorn och läsa om seriemördare, och psykisk störda fångar och liknande. Fängelsemiljöer och slottsliknande miljöer har alltid fascinerat mig.

Jag minns att jag som väldigt liten var på en tortyrutställning på Läckö Slott med min familj. Mamma gillade det inte, men jag gick runt och granskade allting ganska noggrant. Jag har läst mycket om tortyrmetoder i olika länder, men jag södjer det inte på något sätt. Jag är helt emot tortyr i alla former, tro inget annat. Det skrämmer mig att jag är så intresserad av sådant som jag faktiskt är. För några år sedan blev jag helt besatt av Jack the Ripper. Jag bodde typ på denna sidan i flera månader och läste allting jag kunde hitta. Under ett par år var mitt smeknamn på Internet Annie Chapman. För er som inte vet så var Annie Chapman Jack The rippers andra offer. Jag vet inte alls vart jag vill komma med detta inlägget. Jag känner att det börjar balla ur. Det började bara som en tanke i mitt huvud, och eftersom jag alltid utvecklar mina tankar till sådana enorma mängder så är det svårt för mig att hålla ordning på alla. Det var ju därför jag ifrån början startade denna bloggen. För att hålla ordning på mina tankar.

Jag besökte Anon idag. Han visade kort på sin lilla flicka som var tre månader gammal nu och hon var supersöt. I vilket fall, jag hade verkligen saknat honom. Verkligen, verkligen. Jag har inte  riktigt själv insett hur stor inverkan han har över mitt liv. Inte förrän jag satt i hans bekväma stol, lutade mig bakåt och lyssnade på hans kloka ord. Är så glad att mamma gick emot mig och ringde honom, trots mina protester. Utan honom hade jag lappat ihop totalt. Jag är skyldig honom så mycket.

Det gör så himla mycket när man hittar en person som man verkligen kan prata med. Som verkligen, verkligen förstår ens innersta känslor, och som framför allt inte blir rädd när man berättar vad som händer inom en. Många jag försökt prata med, blir just det - rädda. Jag förstår dom. Ni som mår dåligt, försök att hitta någon bra att prata med. För mig tog det fem år innan jag hittade anon. Ge inte upp, det är värt den tid det tar. Funkar inte den första, leta efter nästa, funkar inte det så testa nästa. Jag hade tur. Jag bytte bara fyra gånger. G e i n t e u p p. spring nicht.

Jag älskar mina övergångar ifrån olika ämnen, dom smyger in sig så bra i resten av texten, haha.
När jag var liten ville jag bli författare. Jag tyckte att jag var väldigt duktig på att skriva texter, men nu när jag läser igenom vissa texter förstår jag inte alls hur jag tänkte. Jag bara flummar omkring. Ämnen flyter ihop, eller flyter ut till ingenting. Jag beskriver saker, som jag knappt förstår själv. Jag är ganska duktig på det. Att beskriva saker, utan att egentligen beskriva det jag egentligen vill beskriva. Det som är för svårt att beskriva, försöker jag ändå att beskriva på ett begripligt sätt. Men det är svårt, och jag vågar inte riktigt skriva det jag tänker. Tänk om ni lämnar mig?



Nu dör snart batteriet på datorn. detta inlägget kändes sjukt oseriöst, och jag är så trött att jagknappt vet vad jag skrivit. Läser igenom det imorrn och ser om det hamnar i papperskorgen eller inte. Tyck inte att jag är dum i huvudet.

Jag vet att  någon/några i min närhet com kan tycka att jag är barnslig och dum. Att jag borde växa upp någon gång. Till DIG/er som tycker så vill jag bara säga detta; DU/Ni har aldrig varit i min situation. DU/Ni har inte levt mitt liv och ni har definitivt inte levt med mina tankar. DU/Ni har ingen aning om hur jag känner mig på insidan, att min kropp skriker. Jag är sjukt mycket bättre nu än jag har varit. Jag sköter mig, och det är jag stolt över. Du förstörde mig, och jag vill aldrig prata med dig igen. Låtsas inte om att vi är vänner, det är vi inte. Vi är så långt ifrån man kan komma. Jag ser igenom din falska mur, och nästa gång vi ses så kan du inte krossa mig. Jag är sjukt mycket starkare än du någonsin kommer att bli. Så det så.

Förlåt för detta inlägget, jag ska gå och lägga mig nu.
I morgon är jag mig själv igen.
Jag är okej, tänkt inte på mig.
Ta hand om er, ni är värdefulla.

Dear Boss,
I keep on hearing the police have caught me but they wont fix me just yet. I have laughed when they look so clever and talk about being on the right track. That joke about Leather Apron gave me real fits. I am down on whores and I shant quit ripping them till I do get buckled. Grand work the last job was. I gave the lady no time to squeal. How can they catch me now. I love my work and want to start again. You will soon hear of me with my funny little games. I saved some of the proper red stuff in a ginger beer bottle over the last job to write with but it went thick like glue and I cant use it. Red ink is fit enough I hope ha. ha. The next job I do I shall clip the ladys ears off and send to the police officers just for jolly wouldn't you. Keep this letter back till I do a bit more work, then give it out straight. My knife's so nice and sharp I want to get to work right away if I get a chance. Good Luck.

Yours truly
Jack the Ripper

Dont mind me giving the trade name

PS Wasnt good enough to post this before I got all the red ink off my hands curse it No luck yet. They say I'm a doctor now. ha ha

and if all that can't hold you back.. then i'll jump for you.

Den låtraden har jag gått runt och nynnat på större delen av morgonen.
Jag har käkat frukost, och jag måste tvinga i mig mat nu för tiden, eftersom jag aldrig blir hungrig självmant längre.

Alex gav mig en pajbit igår som jag ska äta senare ikväll eller till lunch imorrn. Hon är snäll. Anna har köpt hem nudlar till mig också, som jag ska få hem sen. Dom tar hand om mig (: Det känns som om det är jag som är yngst av oss tre, när det i själva verket är tvärtom.


Jag mår inte så bra idag. Jag vill bara sitta hemma och gråta. Mitt huvud är helt fucked up, men jag hoppas att det blir bättre när jag kommer till skolan och umgås med människor.

Jag gick och la mig tidigt igår kväll, men kunde inte somna. Så Imperiet fick hålla mig sällskap.

Jag känner mig helt tom idag. Riktigt tom. Både psykiskt och fysiskt. Jag känner inte för någonting, jag känner inte ens för att sitta med photoshop eller illustrator. Jag känner för att skriva, men har inget att skriva om, och har helt enkelt ingen inspiration till det.

Jag kan tänka mig att se på film, men har sett alla mina filmer typ 1000 gånger. Jag kan ju gå ut och gå, men det har jag redan varit, och jag tänkte gå ut ikväll igen.

Hm. Jag återkommer när mitt huvud inte står still och min kropp fungerar som den ska.
/S

Jag vill slita mig själv i bitar, så trött är jag på mig själv just nu.
Jag orkar inte med detta mera.

Nu minns jag varför jag borde sluta med alkohol. Anon, vart är du?
(it's okay.. just don't tell mom)

Jag har stängt av min mobil. Kommer antagligen inte sätta på den förrän imorrn kväll.
Bara så att ni vet.

Und hält dich das auch nicht zurück
Dann spring ich für dich

---

An deiner seite - Tokio Hotel

Keiner weiss, wies Dir geht.
Keiner da, der Dich versteht.
Der Tag war dunkel, und allein.
Du schreibst Hilfe, mit Deinem Blut.
Obwohl es immer wieder wehtut.
Du machts die Augen auf, und alles bleibt gleich.

Ich will nicht störn, und ich will auch nicht zu lange bleiben.
Ich bin nur hier um Dir, zu sagen.

Ich bin da, wenn Du willst.
Schua Dich um, dann siehst du Mich.
Ganz egal, wo Du bist.
Wenn Du nach mir greifst, dann halt ich Dich.

Dein Leben sinnentleert,
Deine Schatten tonnenschwer.
Und alles was Du jetzt brauchts, hast Du nicht.
Du suchts den Regenbogen.
Es liegt tot vor Dir, am Boden.
Er hat solang es ging gestrahlt, nur für Dich.

Ich will nicht störn, und ich will auch nicht zu lange bleiben.
Ich bin nur hier um Dir, zu sagen.

Wenn Du die Welt nicht mehr verstehst, und jeder Tag im Nichts vergeht.
 Wenn sich der Sturm nicht mehr legt, und Du die Nacht nicht mehr erträgst.
Ich bin da wenn Du willst, ganz egal wo Du bist.

An deiner Seite, nur eine Weile.

Ich bin da, Ich bin da, wenn Du willst.
Ich bin da, ganz egal wo Du bist.
Ich bin da, schau in Dich rein dann siehst Du mich.

Ich bin da, Wenn Du nach mir greifst dann halt ich Dich.
Ich bin da wenn Du willst, ganz egal wo Du bist.

An Deiner Seite, nur eine Weile.
Du bist nicht alleine.

Jag har tänkt mycket på min mamma idag. På hur jag såg på min mamma under perioden 2005-2007. Och jag skäms, jag skäms så otroligt mycket. Att jag kunde tänka på min mamma på det sättet, hon som är en av de snällaste och omtänksammaste människorna jag vet.

Jag tyckte att hon var riktigt jobbig. Ibland hatade jag henne. Varför? För att hon brydde sig om mig alldeles för mycket. För att hon var orolig för mig. Kan man hata någon för det? Hata är ett väldigt starkt ord, självklart hatade jag henne inte, jag tyckte bara att hon var så obeskrivligt jobbig, att hon bara störde mig. Hon var bara ivägen. Hon skrev ett brev till mig, eftersom jag vägrade att prata med henne, och det fick mig att verkligen fundera. Jag ångrar att jag eldade upp det, men jag minns fortfarande vad det stod. Hon övertalade mig att jag var tvungen att lita på en vilt främmande människa, och försöka förstå vad som hände. Förra året hittade vi denna människa, som passade mig perfekt. Det är han som jag valt att kalla för Anon här i min blogg. Ni som hängt med ett tag, vet nog vem han är.

Jag har alltid haft svårt att förstå varför personer tycker om mig, varför de vill umgås med mig. Vad det är som gör att jag är så speciell. Jag har insett att det inte finns något riktigt svar på det. Idag accepterar jag att folk umgås med mig, och verkar gilla mig för den jag är - utan någon som helst anledning. Det är bland annat det som Anon har lärt mig. Han har lärt mig att mina tankar inte alltid är det som stämmer överens med verkligheten. Att verkligheten kan vara någonting helt annat. Ibland har jag svårt att skilja dom två sakerna åt. Mina tankar, och verkligheten. Jag tänker väldigt, väldigt mycket, och fantiserar ibland ihop någonting som jag tror har hänt. Situationer som jag aldrig befunnit mig i, och saker som egentligen aldrig blivit sagda utanför mitt huvud.

Jag har inte riktigt insett hur stor betydelse min familj har haft. Inte förrän nu. Jag tycker om min familj väldigt mycket, och skulle inte klara mig utan dom. Jag vet att dom tycker om mig lika mycket som jag tycker om dom, och det gör dom inte "bara för att dom måste" utan för att dom verkligen tycker så. Jag vet att dom alltid skulle ställa upp för mig. Vad som än skulle hända. Vad jag än skulle besluta mig för att göra, så vet jag att dom alltid skulle finnas där bakom mig och pusha mig framåt i rätt riktning.

Även fast jag tror att dom inte alltid kommer att finnas för mig, att dom en vacker dag kommer att se den riktiga Sofia och tröttna på mig, och lämna mig. Så vet jag innerst inne att det inte är så.

Detta blev ett ganska jobbigt inlägg. Ganska personligt, men jag kände att jag var tvungen att dela med mig av detta som jag inte kan få ur skallen just nu. Kanske får ni som känner mig ett litet hum om varför jag mår/har mått dåligt, eller så blir ni bara ännu mer förvirrade? Jag vet inte, och kommer inte att få reda på det heller.

 För er som har tagit er tid, och ork att läsa igenom detta - tack, och grattis till er. Jag är imponerad. Jag är bra på att skriva saker, utan att egentligen skriva någonting över huvudtaget.

Jag försöker komma på ett bra avslut, men kommer inte på något. Så jag bestämmer mig för att bara sluta efter dessa ord:
we are all sinners.
goodnight

Om du känner någon gång för att gråta, ring mig. Jag kan inte lova dig att skratta, men jag kan gråta med dig. Om du någon gång vill rymma härifrån, var inte rädd för att ringa mig. Jag lovar att inte stoppa dig, men jag kan rymma med dig. Om du inte känner för att prata med någon så ring mig, jag lovar att vara tyst. Men? om du ringer och jag inte svarar, skynda dig då, för jag kanske behöver dig denna gång.

Jag tänkte skriva något personligt efter denna texten, men det tänker jag inte göra. Dels för att jag inte kom på något bra, och dels för att det bara skulle bli jobbigt. Texten ovan skickade en vän till mig för några år sedan. Han betyder mycket för mig, och jag är så glad för att han finns i mitt liv - från och till. Utan honom vore jag ingenting. Tack!