sofiabengtsson

Jag har tänkt mycket på min mamma idag. På hur jag såg på min mamma under perioden 2005-2007. Och jag skäms, jag skäms så otroligt mycket. Att jag kunde tänka på min mamma på det sättet, hon som är en av de snällaste och omtänksammaste människorna jag vet.

Jag tyckte att hon var riktigt jobbig. Ibland hatade jag henne. Varför? För att hon brydde sig om mig alldeles för mycket. För att hon var orolig för mig. Kan man hata någon för det? Hata är ett väldigt starkt ord, självklart hatade jag henne inte, jag tyckte bara att hon var så obeskrivligt jobbig, att hon bara störde mig. Hon var bara ivägen. Hon skrev ett brev till mig, eftersom jag vägrade att prata med henne, och det fick mig att verkligen fundera. Jag ångrar att jag eldade upp det, men jag minns fortfarande vad det stod. Hon övertalade mig att jag var tvungen att lita på en vilt främmande människa, och försöka förstå vad som hände. Förra året hittade vi denna människa, som passade mig perfekt. Det är han som jag valt att kalla för Anon här i min blogg. Ni som hängt med ett tag, vet nog vem han är.

Jag har alltid haft svårt att förstå varför personer tycker om mig, varför de vill umgås med mig. Vad det är som gör att jag är så speciell. Jag har insett att det inte finns något riktigt svar på det. Idag accepterar jag att folk umgås med mig, och verkar gilla mig för den jag är - utan någon som helst anledning. Det är bland annat det som Anon har lärt mig. Han har lärt mig att mina tankar inte alltid är det som stämmer överens med verkligheten. Att verkligheten kan vara någonting helt annat. Ibland har jag svårt att skilja dom två sakerna åt. Mina tankar, och verkligheten. Jag tänker väldigt, väldigt mycket, och fantiserar ibland ihop någonting som jag tror har hänt. Situationer som jag aldrig befunnit mig i, och saker som egentligen aldrig blivit sagda utanför mitt huvud.

Jag har inte riktigt insett hur stor betydelse min familj har haft. Inte förrän nu. Jag tycker om min familj väldigt mycket, och skulle inte klara mig utan dom. Jag vet att dom tycker om mig lika mycket som jag tycker om dom, och det gör dom inte "bara för att dom måste" utan för att dom verkligen tycker så. Jag vet att dom alltid skulle ställa upp för mig. Vad som än skulle hända. Vad jag än skulle besluta mig för att göra, så vet jag att dom alltid skulle finnas där bakom mig och pusha mig framåt i rätt riktning.

Även fast jag tror att dom inte alltid kommer att finnas för mig, att dom en vacker dag kommer att se den riktiga Sofia och tröttna på mig, och lämna mig. Så vet jag innerst inne att det inte är så.

Detta blev ett ganska jobbigt inlägg. Ganska personligt, men jag kände att jag var tvungen att dela med mig av detta som jag inte kan få ur skallen just nu. Kanske får ni som känner mig ett litet hum om varför jag mår/har mått dåligt, eller så blir ni bara ännu mer förvirrade? Jag vet inte, och kommer inte att få reda på det heller.

 För er som har tagit er tid, och ork att läsa igenom detta - tack, och grattis till er. Jag är imponerad. Jag är bra på att skriva saker, utan att egentligen skriva någonting över huvudtaget.

Jag försöker komma på ett bra avslut, men kommer inte på något. Så jag bestämmer mig för att bara sluta efter dessa ord:
we are all sinners.
goodnight