sofiabengtsson

Längst fram på Georgs sida, framför hans synt. Tillsammans med Mimi, Katti och Zarah. Inte många foton togs, och det blev heller inte så många bra, eftersom folk var som galna under denna konsert. Jag grät under Phantomrider. Detta var en väldigt känslosam konsert för mig och jag kunde helt enkelt inte låta bli. Jag visste att efter Forever Now skulle veckan vara över. På riktigt.

Efter konserten åkte jag hem till min brors tomma lägenhet och skrev följande som beskriver mina känslor så himla bra:

Fredagen den 5 mars 2010.
23:03    I skrivande stund sitter jag i min brors vardagsrum i Gbg. Jag är helt ensam för första gången på en vecka. Jag är nyss hemkommen ifrån min tredje och ssita Tokio Hotel konsert (för denna gång).

En tomhet vilar över mig som en slöja. Jag känner mig ledsen eftersom allting är över.
Jag inser att jag haft en fruktansvärd tur. Jag har haft kravallstaketet tryckt emot magen alla tre gånger. Jag har fått deras autografer (tack!!) och haft känslor jag inte ens visste excisterade. Jag har fått möjligheten att träffa nya underbara människor.

Detta har varit den bästa och värsta veckan i mitt liv. Smärtan i ryggen och knäna, som gör att man egentligen inte kan stå upp är en påminnelse om att allt köande, brist på mat och sömn har varit värt varenda leende som Bill gav en ifrån scen.

Måste smällta allting nu. God natt ♥