sofiabengtsson

Under ett par år har en nära släkting till oss mått dåligt. Haft cancer. Jag trodde inte det var så allvarligt, men när jag hörde mamma prata med min faster så insåg jag allvaret. Cancern har spridit sig till skelettet.

Jag kunde inte vara kvar i källaren, jag kunde och ville inte lyssna mer. Han har alltid kommit ner till oss under sommaren och stannat i fem veckor, alltid. Han har alltid kommit ihåg min födelsedag och min namnsdag. Han har alltid funnits för mig på sommrarna och trots ålderskillnaden på trettio år så var han en av mina bästa vänner när jag var liten. Vi skrev brev till varandra och muntrade upp varandra när vi kände oss nere. Jag vet att mina bred betöd lika mycket som hans.

Jag börjar gråta när jag skriver detta.. Han får inte försvinna, han kan inte lämna oss nu..

Han är fem år äldre än min pappa. Vilket får mig att tänka i hemska banor. Tänk om det skulle hända min pappa något. Jag skulle inte klara det, jag skulle inte klara av att han försvann. Försvinner pappa, försvinner jag också..