sofiabengtsson

Okej.

Igår fick jag reda på en sak som gjorde mig ännu mer förbannad på personen det handlade om än vad jag varit förut. Nu fick jag det bekräftat, ännu en gång. Att du bara ljög för mig, hela tiden. Allt blir så klart nu i efterhand, alla gånger du försvann utan att förklara vart du tog vägen. Att inget hängde ihop. Mitt huvud höll på att sprängas, och du förstod inte hur sårbar jag var. Det hjälpte inte ens att du fick mig att gråta, du kunde ändå inte förstå. Jag var inte dålig på att förklara, det var du som inte ville fatta!

ht2005/vt2006
du sa att du älskade mig, men herre gud, du vet inte ens vad det betyder. du blev arg på mig för att jag inte älskade dig, men är det så konstigt då? du blev arg på mig för att jag inte litade på dig, och är det så konstigt? Nu i efterhand så inser man hur jävla blåögd och naiv jag var. Jag skulle lyssnat på vad alla sa, att du behandlade mig illa. Men jag mådde så dåligt, att jag bara kände mig tacksam över att någon ville vara med mig, att jag inte orkade bry mig om vad andra tänkte. Jag hade inte ens kontrollen över min egen kropp. Du kom in i mitt liv på precis rätt ställe. Jag var beroende av att bli omtyckt, att folk skulle fråga hur jag mådde, och att folk skulle kolla att jag levde. Att folk skulle bry sig om mig tjugofyrajävlatimmaromdygnet. Du vägrade inse att jag var djupt deprimerad. När jag till slut fick nog, när jag till slut insåg att jag mådde bättre utan dig, vände du allting emot mig. Du sa, att det var mitt fel att det blev som det blev. Att det var mitt fel att du mådde dåligt. Att jag bara tänkte på mig själv och inte brydde mig om dig.

Förlåt för att jag är hård, men du förstod aldrig hur mycket du stampade på mig. Inget jag gjorde var bra, sminkade jag mig, så var det inte tillräckligt snyggt, klädde jag mig i fina kläder, så var dom inte fina nog. Var jag naken fanns det alltid någonting att klaga på. Jag klarar det inte mer! Det har gått två jävla år, och jag måste få det att försvinna. Nu.. 

ah! det gör så fruktansvärt ont. att ta ett piller och efter någon halvtimme känna en smärta som gör att du inte längre kan stå upp. Det känns som att få en kniv i magen, och att någon vrider om. man ramlar omkull och skriker tills man börjar gråta. Jag hann bli hes innan dom kom med en spruta och satte den i ryggslutet. Några sekunder senare var smärtan över. att man sekunder senare mår så illa att man springer ut och hänger huvudet över toastolen. det kommer inget, man stoppar fingrarna i halsen för att få upp allting, men det funkar inte. man lägger sig ner och försöker att sova, men kan inte för att man är livrädd för att smärtan ska komma tillbaka igen. samma dag dog min farmor.

 du vet inte hur det känns att ta bort ett barn och det borde inte jag heller veta. aldrig, aldrig hade jag trott att du skulle lägga hela skulden på mig! det var tydligen enbart mitt fel att detta hände. det var mitt fel allting, visade det sig, inte sant? det var mitt fel att du åkte iväg till min bästa vän och sökte tröst hos henne när jag behövde dig som mest. Jag räckte inte till.

Jag vill inte träffa dig på ett tag.
"Jag tänker ha människor omkring mig som får mig att må bra", eller hur var det?

"Det är inte konstigt att ingen står ut med dig, till slut kommer du att vara helt ensam om du fortsätter så här! Fattar du inte det själv?"
Nej, det gjorde jag inte. Jag är inte ensam. Det är du som är det.
det spelar ingen roll längre..

Jag blev bara så grymt förbannad på allting förut.

---

2007
- men du, tack för att du behandlade mig bra -