sofiabengtsson -

1-5 mars 2010

Det är nästan otäckt hur en känsla kan sätta sig så hårt i ryggmärgen. Det har redan gått ett år sedan veckan då jag frös så mycket så att det inte fanns en del av min kropp som inte var blåfärgad, då man försökte sova men inte kunde för att man skakade så mycket. Ett år sedan jag kände kravallstaketet trycka mot mina revben. Ett år sedan jag förvånade mig själv av att skrika mig hes när lokalen släcktes för första gången. Att nästan börja gråta när jag såg dom komma upp på scen, och få se dom i verkligheten för första gången. Att tappa andan och bara stirra på Bill när 'ägget' öppnades.

Sedan jag satt på en buss hem ifrån Köpenhamn för att mellanlanda och värma mig, köpa filtar och sova ut ordentligt hemma i jönköping innan det dagen efter bar av upp till stockholm.

Ett år sedan jag fick vatten kastat på mig, sedan jag för jäves räckte fram händerna efter en trumpinne som hoppade ur mina händer, sedan man stirrade på killarna på scenen, i hopp om att deras blickar skulle fastna på just dig i några få sekunder.

Att gråta tillsammans med sina vänner under De sista låtarna, känna den hemska tomheten som oundvikligen smög sig på och klängde sig fast vid ens kropp. De känslorna kommer finnas kvar länge. Och det är det här som är äkta riktig kärlek för mig. Kärlek som kommer att finnas kvar i mig så länge jag lever.