Jag är arg.
Det gör ont att se och läsa om det, men det jag tycker är värst med alltihop är just bristen på individuellt hat. Att kunna behandla människor så, människor man aldrig ens sett, vet namnet på eller känner till någonting om, mer än en enda sak, vilket är vad som har fört dem i ens väg. Att kunna tänka ut metoder för att kostnadseffektivt kunna döda människor man aldrig hatat, för man vet inte vilka de är, det är det jag tycker är värst i det hela. Att vara en del i maskineriet - de som bestämmer och beordrar massmorden, och är de som väl antagligen hatar mest, ser aldrig sina offer, och de som ser dem följer bara order. Personligt hat, att hata en människa så mycket för att man vet så mycket om den, vilket kan leda till hemsk tortyr det med, men då utförd av personen som hatar direkt mot objektet för hatet, det har jag ändå lättare att förstå och leva med att det existerar, men det som Förintelsen innebar är för mig en underlig blandning av hat och distansering, men de orden passar egentligen inte heller för det jag vill beskriva, men det är i min värld tusen gånger värre än rent hat. Det om något borde kallas blint hat, men istället var det rasande hat som fick det namnet. Men den sortens hat som uppvisades under Förintelsen var på så många sätt blint, man såg inte, och det är det som gör mig mest rädd av allt - när människor slutar se. Det är så lätt att sitta och beordra och låta hatet gro när man inte ser de människor som utsätts för det. Och det skrämmer mig hur otroligt lätt sånt börjar ske, när människor slutar se sin omgivning och tänka efter själva.
