Hier in meinem arm für immer jetzt
Jag har skrivit om det förut, och jag kan inte lova att detta är sista gången som jag skriver något om detta. Hysteriska fans. För några dagar sedan fick jag ofrivilligt tag på tvillingarnas nya adress och en bild på deras nya hus. Jag sparade den inte, läste den en gång, men la den inte på minnet. För det första kan man inte låta bli att läsa deras adress när den är framför en. Men jag glömmer bort den precis efter att jag läst det. Idag minns jag den inte.. Men ja, jag vill å andra sidan inte veta sånt. Jag läste denna tjejs blogg och jag blev på riktigt rädd. Det läskigaste är att hon inte ser sig själv som en stalker heller.
Så därför undrar jag vad som är gränsen mellan en stalker och ett hängivet fan?
Är ett hängivet fan någon som vet allt (och då menar jag verkligen ALLT) om killarna och deras crew? Vart de håller till och vad det gör? Är ett hängivet fan någon som hänger utanför deras studio dagar, veckor, månader i sträckt för att kanske få en blick av dom? Följa efter och fota deras bilar när de är ute och åker? Är ett hängivet fan någon som blir bortföst av poliser, utskälld av vakter eller anhöriga till killarna? Som kryper under staket, skadar andra för att komma längst fram på konserter? Är ett hängivet fan någon som flyttar till Los Angeles bara för att vara närmare Bill och Tom?
Om det är att vara ett hängivet fan, så fall vill jag veta vad en stalker är.
Jag älskar Tokio Hotel. Sjukt mycket. Och om ni mot all förmodan inte förstått det ännu så vet ni det nu. Jag andas Tokio Hotel. Men jag har aldrig förstått fascinationen i att åka till deras studio och sitta utanför bara för att. Men jag ska inte heller förneka att jag säkert också skulle åkt förbi studion om jag ändå varit i Hamburg. Jag är inget helgon. Jag är bara människa. Men det är en skillnad mellan att bara åka förbi och åka dit och campa utanför.
Är det något fel på mig eftersom jag inte blir jätte starstruck så fort jag ser någon? Jag har någon mental spärr som gör att jag inte kan med att försöka ta mig backstage, eller smita in bakom staket eller något sånt. Även om jag skulle vilja det, och ibland så känner jag ett stick av avundsjuka när jag läser att någon lyckats, så kan jag bara inte göra det.
Men, skulle jag kastas in i en specifik situation så skulle allt antagligen se helt annorlunda ut. Jag är en sådan person som är dålig på att söka mig till vissa situationer, utan jag väntar mer på att dom ska komma, och kommer dom så tar jag ett snabbt beslut. Jag är väldigt impulsiv och bestämmer jag mig väl för något så måste det ske snabbt.
Jag skulle vilja säga åt er att skaffa er ett liv, men jag vet hur bra det känns att ha något som får en att må bra. Som får en att se fram emot någonting. Som får en att må bra när inget annat verkar göra det.
Men det finns gränser, mina vänner. Det finns gränser.
Så otroligt bra skrivet! Jag håller med dig till fullo. Tokio Hotel-fandomen är underbar och fantastisk på många sätt, denna känsla av gemenskap som fans världen över lyckas bygga upp. Men samtidigt är den något utav det mest fanatiska, läskiga som finns. Hur vissa verkligen inte vet var gränsen går. Men otroligt bra skrivet inlägg! Jag önskar stalkers läste detta och tog till sig det...
Word.
jag håller med dig Sofia till 110% jag behöver inte alls lägga till något mer på din text! Den var absolut perfekt skriven!
Men finns det bara bra och dåliga människor då?
Jag har varit vid deras hus i hamburg, och vid deras studio. Jag har kört efter Simone med en Bil och hypnotiskt tittat på när deras bästa vän cyklar. Jag har hängt med hakan mot deras mur och hälsat på Gordon. Jag har googlat i timmar efter en adress och jag vet adresser till både studios och hus i både tyskland och LA. Pinsamt? Kanske. Ångrar jag mig? Nej. Känner jag att jag gick för långt? Ja och nej. Jag störde säkert deras tillvaro med min närvaro, men när man är där nere och ser hur andra människor beter sig så känner man inte så längre. Människor åkte från andra länder så fort de hade tid, på varje lov och flera helger. Jag var där en gång, av nyfikenhet.
Men å andra sidan så har jag röstat i timmar för att de ska vinna, köat i över 5 nätter innan en konsert, skrattat gråtit och skrikigt med mina vänner och varit lyckligast i världen på konserter.
Kanske är/var jag en stalker (för det är ju inget heltidsintresse jag har...) men jag är fortfarande ett hängivet fan som är glad när killarna verkar glada och uppskattar dem helt sjukt jävla mycket för allt de har gjort för mig.
Och jag ser mig inte som en stalker, då det inte är något man gör hela tiden. Utan jag har vart i hamburg (iofs för nästan bara den anledningen) en gång. Är man för alltid en stalker då? För tillfället? Ja kanske det, men för alltid?
Sen anser jag att du har lite sneda åsikter om vad som är en stalker, du beskriver att du nästan skäms för att du råkade se adressen och ett hus på datorn. Herregud, det gör väl inget att veta sålänge man inte skapar något större av det?
Lång och fin kommentar till ett intressant inlägg, javisst!
