sofiabengtsson

Usch vad jag känner mig jobbig. Jag är på jakt efter en lägenhet. Jag klarar inte av att bo hemma längre. Det är bara naturligt och jag har aldrig riktigt trivts med att bo hemma. Det är inte det att jag inte gillar att bo med min familj, för det är klart att jag gör. Men just känslan av att vilja ha något eget är så stark hos mig att jag inte klarar av att bo ihop med någon alltför länge. Jag är en ensamvarg in i märgen, och det är mestadels ganska jobbigt, men det sitter i ryggraden och jag jobbar på att bli av med det.

Nu till mitt verkliga ”problem”. Jag ringer till hyresvärden och ingen svarar, jag ringer igen och ingen svarar. Nu sitter jag och försöker ta mod till mig att ringa ännu en gång.

För mig kan ta det mellan 1h och flera dagar att ringa ett samtal. Även om jag bara ska ringa till någon i min familj. Jag måste förbereda mig mentalt. Hur då förbereda mig, tänker ni då? Jag burkar tänka mig att jag faktiskt ringer och fantiserar ihop vad personen i den andre änden svarar och hur jag sedan fortsätter samtalet. Jag skriver i princip alltid ner följande saker på en lapp:

• Vad jag heter – ja, för jag glömmer bort det när någon svarar. Och det är så pinsamt.

• Vad jag vill – jag måste ha det framför mig annars kommer jag aldrig till skott och frågar eller ber om vad jag verkligen vill.

• Mina kontaktuppgifter – ibland måste man ju lämna sådant och då måste jag se det framför mig annars glömmer jag bort det.

Under hela samtalet sitter jag sedan och läser på pappret om och om igen, och ritar eller antecknar. När jag sedan lägger på inser jag att jag inte har en aning om vad jag pratat om. Ibland får jag sådana blackouter att jag blir osäker på om jag ringt eller inte så att jag ringer upp en gång till.

Nu för tiden hyperventilerar jag inte längre, jag har tack och lov lyckats träna bort det. Hur då? Jag har lärt mig att lugna ner mig själv. Det är en av de viktigaste sakerna jag lärt mig om mig själv, hur jag kan lugna ner mig och stänga ute allt som vill mig ont.

Detta har jag skrivit om förut, men kan skriva om det igen. En tvångstanke jag hade (som upphörde helt för bara något år sedan) var att jag inte kunde trycka på bussknappar. Varje gång jag skulle trycka på knappen så började jag svettas och mina händer började darra. Hur gärna jag än ville, så kunde jag inte sträcka ut handen och trycka på knappjäveln, så ibland resulterade det i att jag fick ringa till mamma eller pappa och be dom komma hämta mig, för att jag åkt förbi mitt stopp. Eller så gjorde jag som jag gjort så många gånger, jag gick hem. En promenad som tar runt 45 minuter, men som kunde ta upp mot en timme när jag var liten. Där jag bor går inga bussar, utan bara tåg, som går väldigt dåligt. Jag hade tur som inte hade stoppknappar på tåget när jag var liten, för då hade jag garanterat åkt förbi mitt stopp och åkt två stopp längre (där det alltid går av folk) som ligger 20minuter bort med bil. Det har hänt någon enstaka gång, men aldrig mer.

Tillbaka till mitt problem gentemot telefoner. Jag vet inte vart det kommer ifrån. Jag vet att dom inte är farliga och att personerna på andra sidan luren oftast är väldigt snälla. Jag tror det är för att jag är en sådan person som gärna vill ha ett ansikte på den jag pratar med. Jag har jätte svårt för att prata med människor jag inte sett i verkligheten eller på bild. Även när det är jobbrelaterade saker, där jag vet vad jag ska prata om och kan det jag pratar om, så minns jag aldrig samtalen efteråt eftersom jag är så fruktansvärt nervös.

Och ja, jag tycker det är så jobbigt att prata i telefon. Men det märks nog inte på mig när jag väl tar mod till mig och ringer.

Puh, nu ringer jag.

Edit: 10.54

Jag ringde, och jag svettas fortfarande. Men det gick bra i alla fall. Usch, det snurrar i huvudet. Ska gå och prata med min farbror en stund..

detta är så töntigt.