sofiabengtsson

Igår tänkte jag väldigt mycket. Det är inte så ovanligt, men jag skrev en text som räckte sig över ett A4 blad. En text om något som jag sedan länge försökt att förtränga. Då slogs jag av en tanke. Jag ska ta den texten, och försöka skriva en låttext av den. Få ner mina tankar som denna gång sträckte sig över ett A4 till endast några meningar.

En mening som ekade i mitt huvud innan jag somnade var meningen på bilden ovan. "Du är inte dina ärr, Sofia. Inget av dina ärr kan få mig att tycka sämre om dig."

Alla borde ha en person i sina liv som kan ta hand om en när man själv inte klarar av det. Jag hittade min person under sommaren 2003. Eller ja - han hittade väl mig. Huvudsaken är att han är kvar än idag. Han har hängt med i upp och nedgång och med honom kan jag vara helt ärlig och säga vad som rör sig i mitt huvud, han har pusslat ihop mitt sargade sinne mer än en gång.

Trots att jag får skuldkänslor när jag berättar för mycket, och att den ständiga rädslan över att han ska säga orden jag vill inte mer, jag orkar inte med dig mera ofta hänger i bakhuvudet så finns han alltid där. Jag litar verkligen på honom och ger mig den tröst som ingen annan kan ge. Jag är så otroligt tacksam över det. Dygnet runt, året om.