sofiabengtsson

The Mad Hatter: There is a place. Like no place on Earth. A land full of wonder, mystery, and danger! Some say to survive it: You need to be as mad as a hatter. [picks up his hat] Which luckily I am.

Vad ska jag egentligen säga? Vad ska jag egentligen skriva som jag inte skrivit tusen gånger förr?

Tim Burton är verkligen ett geni. Ett sant geni, och en stor inspirationskälla till allt och alla. Att jag tycker att han lyckats väldigt bra med sin version av alice i underlandet är väl kanske inte en så stor chock för er. Jag älskade filmen ifrån förtexterna tills Avril Lavigne började sjunga låten Alice.

För er som inte sett eller läst något om filmen ännu så handlar den helt enkelt om att Alice återvänder till underlandet för att dräpa den onde Jabberwocky.

Alice spelas av den vackra Mia Wasikowska. Hon spelade rollen som Alice väldigt bra och övertygande. Jag kände verkligen igen mig i hennes Alice, och att vara en stor drömmare och våga tänka annorlunda är något som jag verkligen beundrar. Både hos mig själv och hos andra.

Ett kärt återseende var så klart Johnny Depp som The Mad Hatter. Som vanligt gör han rollen som den udda, lite bortkomna typen superbra. Hans minspel, och kroppspråk är ju en sort för sig, helt klart och det är svårt att bli besviken på en sådan fantastisk skådis som Mr. Depp. Det är nästintill omöjligt.


Alan Rickman var också ett riktigt kärt återseende. Jag älskar hans röst, och denna gången har han lånat ut den till The Blue Caterpillar, som ständigt röker på sin vattenpipa.

---

---

Jag blev helt förälskad i Helena Bonham Carter (som vanligt kan väl tilläggas) som spelade The Red Queen,
och Anne Hathaway som hennes lillasyster The White Queen (vars kroppspråk spändigt fick mig att börja småfnittra varje gång hon kom i bild - så roligt!)


Jag undrade redan ifrån start om Christopher Lee skulle dyka upp även i denna filmen. Christopher Lee har tidigare jobbat ihop med Burton i Kalle och Chokladfabriken, Corpse Bride och Sleepy Hollow. När jag ser en film som jag väldigt gärna vill se, så kollar jag alltid upp rollistan innan. Det gjorde jag inte denna gången eftersom jag ville bli överraskad.

Jag drog dock en lättnades suck när den onde Jabberwocky öppnade munnen och Christopher Lees stämma ekade i salongen. Tack Burton!

Att filmen är välgjord går verkligen inte att förneka. Fotot är så vackert och alla färger och kontraster är så
vackra, och så typiskt Burton.

---

Han satsar alltid mycket på detaljer i sina filmer. Jag älskade verkligen scenen med teapartyt, och alla saker
som ständigt fanns i rörelse. Den tokiga haren stal mitt hjärta ifrån första stund.

Filmen har mycket humor och jag skrattade högt flera gånger.


MEN. Det kändes som att de stressade fram handlingen. Filmen var alldeles för kort (1.52), men den kunde
egentligen inte gjorts längre, för då hade den blivit lit småtråkig (om det nu är möjligt).

Jag önskar dock att de kunnat utveckla en del av scenerna. Ett tydligt exempel är ju när The Red Queen spelar
krocket med flamingos och igelkottar. Den scenen var på tok för kort - tyvärr.

Musiken då?
Det var nog bra att jag redan från början visste att ingen av låtarna ifrån Almost Alice skivan skulle
vara med i filmen (även om jag hoppades på det in i det sista).

Musiken var bra och stämningsfull (Elfman - DUH!) och otroligt vacker. Det bästa med Elfman är att han aldrig låter musiken
ta över filmen. Den ligger försiktigt i bakgrunden och egentligen tänker man inte så mycket på att den finns.

Jag är så glad att jag gillade filmen. Ni vet ju hur höga förväntningar jag kan ha (nästintill alltid) på nya
filmer, och att jag ofta blir besviken. Men inte denna gången, tack och lov.

Ni som sett den, vad tyckte ni om den?
Tell me!