sofiabengtsson

Har tänkt på en sak som Anon pratade med mig om förra veckan. Han blev så chockad när jag sa att jag inte ville ha någon pojkvän, och inte ens funderade på att bilda en familj någon gång. Jag har aldrig haft en tanke på något sånt. Jag letar inte direkt efter någon pojkvän, men dyker någon upp så känner jag det inombords. Jag lägger inte ner en massa tid på att leta efter någon, för jag behöver ingen just nu. Jag har det bra precis som det är och visst känner man sig ensam ibland, men jag har alltid varit lite av en ensamvarg, så det stör mig inte så mycket. Det kanske borde göra det?

Jag kommer nog inte våga satsa på någon förrän jag är där jag vill vara i livet. I alla mina fantasier står jag tillsammans med mina vänner och min familj. Men ingen respektive. Det kommer så småningom, antar jag.

På ett sätt blir jag imponerad av folk som träffar sitt livs kärlek vid 15års ålder, men samtidigt skrämmer det mig. Min farbror och faster har varit tillsammans sedan hon var 14 (rätta mig om jag har fel) och man ser verkligen på dom hur mycket dom älskar varandra - fortfarande. Men jag kan inte se mig själv så där. Jag känner mig alltid vilsen när det kommer till kärlek, för jag överanalyserar, och efter ett tag tröttnar folk alltid på mig, så jag orkar inte riktigt ge det en chans.

Men, det är okej.