Förintelsens minnesdag


Idag, den 27:e januari är det förintelsens minnesdag. Idag, 1945 befriades Auschwitz av sovjetiska trupper, och världen fick en blick av en del av det nazisterna åstadkommit under de tolv år vid makten.
http://sofiavienna.se/2009/january/vernichtung.html

Filmtips:
Pianisten
Schindler's list
Undergången
Anne Franks dagbok
Flyboys
Kellys Hjältar
Band of Brothers
Saving private Ryan




musikhjälpen


Nu har jag önskat en låt och bidragit med en liten summa till årets Musikhjälpen som sänds för fulla muggar på radio och TV. Här kan ni läsa om hur ni kan sjänka pengar och hjälpa till emot Handeln med barn. Hittills har dom tjänat in över 2milj kr, och Musikhjälpen sänds dygnet runt t.o.m den 19 december.

Jag tycker det är så fruktansvärt svårt att höra hemska saker som har barn inblandat. Det är alltid så, och så är det väl för alla egentligen. När vuxna är inblandade så kan jag ändå lyssna på det utan att stänga av radion eller byta kanal, som jag gjort ett flertal gånger när jag lyssnat i år.

Väck politikerna!

Enligt svensk lag så är Tortyr inte ett brott i Sverige. På peace and love hittade vi Amnestys tält som har en pågående kampanj som heter Väck politikerna, där dom jobbar för att få politikerna att ta tag i viktiga frågor, som denna. Klicka er in på hemsidan och väck politikerna!

Gjorde man detta i Amenstys tält så fick man även en tatuering:

Simon placerade Maria Wetterstrand på vaden

Lars Ohly hamnade på Viktors bröst


Maud Olofsson hamnade på Charlottes underarm


Och själv gick jag runt med Reinfeldt och Göran Hägglund på insidan, respektive baksidan av armen.

To Write Love on Her Arms


Officiell hemsida

Från Wikipedia:
To Write Love On Her Arms (TWLOHA) är en amerikansk ideell förening vars syfte är att hitta hjälp åt unga människor som kämpar emot olika problem så som depression, drogmissbruk, självskadebeteende samt självmord.

Många band och artister stödjer organisationen. Kända band är bland annat:

- All Time Low
- Anberlin
- Boys Like Girls
- Evanescence
- Jimmy Eat World
- My Chemical Romance
- Panic! at the Disco
- Paramore
- Plain White T's
- To The Rescue



9 november - 20 år sedan murens fall

Som ni kanske vet så är jag väldigt intresserad av Berlin som stad och dess historia. Framför allt under andra världskriget. Jag föll som en fura för staden då jag åkte dit med min familj för två år sedan och jag vet att jag en dag kommer att bosätta mig där, om det så är för en kortare eller längre tid.

Här kommer i alla fall lite information som jag sammanfattat ifrån wikipedias hemsida.

Berlin blev under 50-talet uppdelat i två delar, Väst och Öst. Den västra sidan var avskilt ifrån Östtysklands mark, och gränsen till östberlin var obevakad och öppen. Det resulterade till att fler och fler flyktingar sökte sig till västberlin, för att sedan söka sig vidare till resten av europe - vilket var en stor förlust för östberlin.

I östberlin fanns mer möjligheter till att studera, men västberlin var rikare och det fanns fler jobb att erbjuda. Många pendlade till västberlin, och studenter sökte sig dit efter sin utbildning.

För att förhindra medborgarna att lämna Östtyskland beslutade kommunistregimen till sist att uppföra en mur.
Berlinmuren börjades att byggas den natten mellan den 12 och 13 augusti 1961. Arbetarna var östtyska soldater, poliser och arbetare.  Många byggnader intill muren på den östtyska sidan revs, eftersom den östtyska regimen ville ha en öppen yta på något hundratal meters bredd framför muren för att lättare bevaka gränsen. Omkring muren fanns det diken, minor, vakttorn och bunkrar. Muren mättes till 43km lång. Muren gick runt hela västberlin, som alltså var helt omkringat.

Flyktförsök
Mellan 1949 och 1961 hade 2,7 miljoner människor flytt över gränsen från Öst- till Västberlin. Den över två meter höga betongmuren fungerade bra som en flyktingspärr. Omkring 5000 människor lyckades rymma till väst efter 1961 och av dessa var 574st gränsvakter.

Många försökte fly ifrån östberlin till väst. Många försökte gräva tunnlar under muren som kom upp på andra sidan, medan andra försökte bygga bilar där man byggde in personer i bilen.

Den siste som sköts ihjäl under ett försök att fly över muren var Chris Gueffroy i februari 1989.


Jag fotade av ett foto på ett museum. En kvinna försöker ta sig igenom gränsen med hjälp av två resväskor.

Berlinmurens fall
Under hösten 1989 flydde flera hundra tusen östtyskar tillbaka till Tyskland via Ungern, Prag och Warszawa. Demostrationer för demokrati utbröt i flera östtyska städer. Den östtyska regimen var pressad och hade svårt att hantera situationen.


foto: google

Detta ledde till att muren föll på kvällen den 9 november 1989. Den öppnades för fri passage då. Samtidigt öppnades stängslet mellan Västtyskland och Östtyskland för fri passage. Tiotusentals östtyskar begav sig till gränskontrollerna och vakterna som saknade direktiv släppte förbi dem kl 23.30.

Berlinmurens fall var, i många ögon, en av de största händelserna i Europas historia efter andra världskriget, och 1989 brukar klassas som ett "historiskt årtal".

foto: Jag

Tre delar av muren står idag kvar i Berlin, och streck och ränder är uppmålade, alternativt satta i gatsten, genom och runt hela staden längs med de gamla gränserna där muren gick.


foto: jag


Okej, detta inlägg blev inte riktigt så bra som jag tänkt det, men jag hoppas det gett er lite tankar och funderingar i alla fall. Åååh, jag vill tillbaka till Berlin - snart.






TOMS Shoes

Jag har tänkt skriva om detta ett tag nu, men det är först nu jag verkligen har fått tummen ur och gjort något åt det.



http://www.tomsshoes.com/
TOMS Shoes

är ett amerikanskt företag som grundades 2006 av Blake Mycoskie. Företaget designar och säljer enkla och eleganta skor i Argentine alpargata design. För varje par som säljs, så ges ett par skor bort till ett behövande barn.




Idén tycker jag är helt fantastisk bra! Jag läste en artikel om Blake Mycoskie härom veckan, där tidningen frågade honom om han hade ett ögonblick i hans karriär som han kom ihåg extra mycket. Han berättade om när han hade varit i ett fattig by, när de först delat ut skor till barn. Då hade ett par pojkar kommit fram till honom och tagit med honom till en liten gräsplätt för att spela fotboll. På gräsplätten låg det en massa glassplitter och annat vasst som man lätt kunde skadat sig på. Och det enda pojkarna sa till honom var: "Det kommer att bli mycket lättare att spela fotboll nu" och sen hade han varit med dom och spelat. Det var det största som hänt honom, berättade han och när jag läste det fick jag tårar i ögonen.

källa:
wikipedia
tomshoesblog.com

Jag älskar människor som inte gör saker för pengar, utan gör saker för hjälpa andra, och för att visa att det finns folk som bryr sig. Vi är otroligt bortskämda här i Sverige, och värdesätter inte saker lika mycket. Det tycker jag är fruktansvärt synd och samtidigt väldigt fel. Jag tänker väldigt mycket och väldigt ofta. "Förtjänar jag verkligen det här?", "Varför föddes just jag i ett I-land?" osv, osv. Förr tog jag på mig skulden och mådde jätte, jätte dåligt. Men idag har jag insett att det inte är mitt fel att jag är född i ett rikt land. Att jag har en familj och vänner som bryr sig om mig.

Jag har ett fadderbarn och har haft det sedan 2005. Han kommer ifrån Colombia, och han ska fylla åtta år nu i september. Jag ger en liten summa pengar i månaden. För mig är det inte så mycket, men jag hade gett mer om jag hade haft råd, men det är i alla fall något. Jag vet att mina pengar kommer väl till hands och det känns väldigt bra. Alla brev och teckningar som jag får, som visar hur tacksamma dom är för att jag finns och tänker på dom gör väldigt, väldigt mycket. Jag skulle vilja göra så himla mycket mer, men just nu går det inte.

Det är därför som jag är så tacksam över att människor som Blake finns, som jobbar på att göra jorden till en bättre plats.

De går fortfarande fria..

För er som inte vet så kan jag tala om att jag är väldigt intresserad av historia. Främst andra världskriget och förintelsen. Läste denna artikel igår på aftonbladet, och jag kunde inte låta bli att tänka 'haha'. Det gör ont i mig att tänka så, men dom förjtjänar det verkligen.

Hur många krigsförbrytare ifrån WW2 finns det egentligen kvar?

Det är inte okej att kopiera någon annans text.

Hittade just ett inlägg som var fruktansvärt likt mitt Tokio Hotel inlägg.
Det var i princip kopierat rätt av. Det kändes konstigt att börja läsa det och inse att det faktiskt är jag som skrivit det, och att min text ligger på någon annans blogg. Jag vet att sånt här händer, men det har aldrig riktigt hänt mig förut. Min TH text speglar mina tankar, och det är mina ord. Visst, det är kul att ni gillar den texten, men jag slet i flera dagar för att få ihop den på ett bra sätt, jag redigerade om, tog bort, la till och redigerade ännu mer. Jag är perfektionist uti fingertopparna när det gäller inlägg som betyder mycket och mina designer.

 Jag har sett många bloggar som inspirerats av den texten och skrivit "sina" historier och det tycker jag är jätte kul! Att kunna inspirera andra är alltid jätte kul, men det är inte okej att kopiera en text och ändra ett fåtal meningar i den. När det så uppenbart att texten tillhör någon annan.

Jag blev inte arg, bara så himla förvånad. Men det är sånt som händer och jag har sagt det till henne också.

Men kom ihåg:
Kopierar ni någons text så ta inte cred för den. Ange alltid källa.

We are the crowd, we're quick coming out..

Har precis sett på dokumentären om Josef Fritzl som gick på tv4. De sista fem minutrarna fick mig verkligen att vilja slå in skallarna på folk. Hans dotter Elisabeth och deras barn hade fått hemliga identiteter, nya namn, nytt hem. En tidning avslöjade deras namn, och det sista man såg var deras hus och en paparazzi fotograf utanför.

Helt jävla sjukt. Kan man inte bara lämna dom stackarna i fred?! Det tog lång tid innan dom kunde lämna sjukhuset dom var på eftersom fotografer och journalister stod och tryckte utanför dörrarna.

Den 19 mars i år dömdes Josef Fritzl till livstid i specialfängelse med rättspsykiatrisk vård.
Helt rätt tycker jag! Det är ju uppenbarligen något fel i skallen på karln.....

Svarta mjölkpaket - Earth hour


Ett sådant här mjölkpaket står just nu i mitt kylskåp, och jag är helt förälskad i det! Jag tycker att det är jätte snyggt! Det är Arla som har dessa svarta mjölkpaket för att påminna om oss Earth hour. Tycker att dom ska ha dessa hela tiden! Nom, nom!

Info taget ifrån Världsnaturfondens hemsida:
Lördagen den 28 mars 2009 klockan 20.30 släcker miljontals människor över hela världen ljuset i en manifestation för klimatet. Genom en enkel handling – att släcka ljuset under 1 timme – kan du vara med och sända en signal till världens makthavare att de vid FNs klimatmöte i Köpenhamn i december ska våga fatta de beslut som krävs för en framtid på jorden.

Klicka här för att anmäla er till Earth Hour.


Dömma musik på förhand.

Jag vet inte hur många gånger jag fick försvara Tokio Hotel igår på festen. Ett par gånger var det allt. För det första så är dom inget emo band, och ingen i bandet är homosexuell - och även om någon hade varit det, vad hade det spelat för roll? När jag frågade dom hur bandmedlemmarna såg ut beskrev alla Bill, ingen kunde tala om hur de andra medlemmarna såg ut.

I och med att han är sångaren och lite av en Front figur så är det honom man lägger på minnet, det förstår jag. Men visst, Bill har en speciell stil, som många tycker är svår att ta till sig, och jag kan själv hålla med om att han kan se lite tjejig ut ibland, men trots det så är han så otroligt vacker, har snygg stil och skriver fantastiska texter. Han vågar sticka ut ifrån mängden och göra sin grej, utan att bry sig om alla elaka saker folk säger om honom. Det är väldigt beundransvärt i mina ögon.

Det som irriterade mig mest var att folk dömde bandet på förhand. De flesta hade inte ens hört musiken, utan bara sett bilder på bandet. Jag tycker inte att man kan uttala sig om musiken om man inte har hört den. Det var En tjej som hade hört några låtar, och hon medgav att några var helt okej, men att det inte var hennes typ av musik, det kan jag gå med på. Men när andra sågar bandet totalt utan att ens ha någon aning om hur musiken låter - sånt gör mig fruktansvärt irriterad.

Nu för tiden försöker jag alltid att lyssna på ett band innan jag säger min åsikt om det. Jag har haft mycket fördomar om olika sorters musik, men jag försöker att strunta i dom. Visst är det svårt med fördomar ibland, men som sagt, lyssna på musiken innan ni säger något. Ni kanske gillar den. Om inte, så accepterar jag det - för då har ni i alla fall gett musiken ett försök.

Nu ska jag gå och äta frukost, sen greja klart med mina CV. Det är jätte mycket snö här, hur ser det ut där ni befinner er?

Vernichtung.

Den 27:e Januari var den förintelsens minnesdag. Varför det är just den 27:e Januari är för att det är dagen då Auschwitz befriades 1945.

Jag har alltid varit väldigt intresserad om just denna biten av andra världskriget, eftersom det är en så pass stor del av kriget. Förintelsen har existerat, och jag kan verkligen inte förstå folk som säger att den aldrig har ägt rum. Det finns så mycket bevis kvar för att den faktiskt har ägt rum, och ändå finns det folk som envist förnekar den.

På förintelsens minnesdag brukar det alltid gå en massa filmer och dokumentärer. I år gick det bara en dokumentär. Det tyckte jag var ganska dåligt. Jag älskar dokumentärer om människor som överlevt förintelsen och jag har läst många böcker och sett mycket filmer. En av de bästa filmer jag sett om detta ämne är Pianisten och Schindler's list.

Denna dokumentär handlade om en man som heter Tobias Rawet. Rawet är pensionär och reser runt till skolor och berättar om det han varit med om. Han satt i koncentrationslägret Ravensbrück i Norra Tyskland. Han blir inbjuden att hålla en föreläsning någonstans i Tyskland och där möter han en man som heter Rikard Fagot. Han minns Rawet från lägret, de hade sovit skavfötters..

Den var helt okej, inte den bästa jag sett, men ändå gripande. Det går en repris på den den 6e Februari om ni vill se den. Vet ingen tid, men den hette Räddad av Fienden.

Jag tycker att det är väldigt bra att det finns personer som Tobias Rawet, som trots allt dom varit med om vill berätta vad som hänt. Personer som han är ju ett levande bevis på att det faktiskt har hänt. Att folk kan ens våga påstå att personer som tagit mod till sig och berättar - att dom ljuger, det är bara fruktansvärt.


Jag har varit i tre koncentrationsläger. Auschwitz,


Stutthof och



 Theresienstadt. Samt förintelselägret


Auschwitz-Birkenau

Det är trots allt bra att nazisterna aldrig han riva lägren helt. Många baracker på lägren är skadade, och nästan all dokumentation är borta. Även om det är fruktansvärt att gå runt där, och faktiskt vara på samma ställe där flera tusentals människor torterades till döds, så kan jag inte låta bli att uppskatta det. Man kan nästan känna alla själar som gått omkring där, känslorna blir så starka och så intensiva. Det är därför som jag är så himla imponerad över hur överlevare kan återvända, med alla fruktansvärda minnen som dom bär på. Jag förstår att många bryter ihop.
Det är viktigt att vi aldrig glömmer.

Jag skulle skrivit detta inlägg den 27:e, men annat kom ivägen.
Ganska muntert första inlägg så här på dagen.
Men för mig är detta så otroligt viktigt och intressant.

RSS 2.0