sofiabengtsson

Den 27:e Januari var den förintelsens minnesdag. Varför det är just den 27:e Januari är för att det är dagen då Auschwitz befriades 1945.

Jag har alltid varit väldigt intresserad om just denna biten av andra världskriget, eftersom det är en så pass stor del av kriget. Förintelsen har existerat, och jag kan verkligen inte förstå folk som säger att den aldrig har ägt rum. Det finns så mycket bevis kvar för att den faktiskt har ägt rum, och ändå finns det folk som envist förnekar den.

På förintelsens minnesdag brukar det alltid gå en massa filmer och dokumentärer. I år gick det bara en dokumentär. Det tyckte jag var ganska dåligt. Jag älskar dokumentärer om människor som överlevt förintelsen och jag har läst många böcker och sett mycket filmer. En av de bästa filmer jag sett om detta ämne är Pianisten och Schindler's list.

Denna dokumentär handlade om en man som heter Tobias Rawet. Rawet är pensionär och reser runt till skolor och berättar om det han varit med om. Han satt i koncentrationslägret Ravensbrück i Norra Tyskland. Han blir inbjuden att hålla en föreläsning någonstans i Tyskland och där möter han en man som heter Rikard Fagot. Han minns Rawet från lägret, de hade sovit skavfötters..

Den var helt okej, inte den bästa jag sett, men ändå gripande. Det går en repris på den den 6e Februari om ni vill se den. Vet ingen tid, men den hette Räddad av Fienden.

Jag tycker att det är väldigt bra att det finns personer som Tobias Rawet, som trots allt dom varit med om vill berätta vad som hänt. Personer som han är ju ett levande bevis på att det faktiskt har hänt. Att folk kan ens våga påstå att personer som tagit mod till sig och berättar - att dom ljuger, det är bara fruktansvärt.


Jag har varit i tre koncentrationsläger. Auschwitz,


Stutthof och



 Theresienstadt. Samt förintelselägret


Auschwitz-Birkenau. 

Det är trots allt bra att nazisterna aldrig han riva lägren helt. Många baracker på lägren är skadade, och nästan all dokumentation är borta. Även om det är fruktansvärt att gå runt där, och faktiskt vara på samma ställe där flera tusentals människor torterades till döds, så kan jag inte låta bli att uppskatta det. Man kan nästan känna alla själar som gått omkring där, känslorna blir så starka och så intensiva. Det är därför som jag är så himla imponerad över hur överlevare kan återvända, med alla fruktansvärda minnen som dom bär på. Jag förstår att många bryter ihop.
Det är viktigt att vi aldrig glömmer.

Jag skulle skrivit detta inlägg den 27:e, men annat kom ivägen.
Ganska muntert första inlägg så här på dagen.
Men för mig är detta så otroligt viktigt och intressant.