Vad hemsk jag är ibland.
Men ja, när någon berättar på radion så är det ju så klart helt okej. Dock känns det lite fånigt att sitta och chippa (stavas det så?) efter luft när man är på kontoret. Att förklara det roliga i det är inte heller alltid så lätt.
Jag kan också reagera så, inte om jag direkt ser att de slår sig väldigt illa, men annars helt klart. Det är väl som människor som skämtar på begravningar och skrattar, det är ett sätt att reagera på, och det betyder inte att man känner mindre än de som ojar sig eller gråter. När man skrattar, eller åtminstone ler, åt att någon faller kan det kanske göra det lättare för den som fallit att själv skratta bort det, eller att inte se det som så hemskt om man gjort sig illa. Till skillnad från folk som ojar sig och till slut kan få till exempel barn att själv tycka att de gjort sig illa, trots att de egentligen från början själva tyckte att det inte var så farligt. Det kanske kan ses som en variant av "Always look on the bright side of life". (och det stavas "kippa", men jag fick tänka efter ett tag jag med innan jag kom fram till det, tänkte alltid att det uttalades som k och inte stj när jag var liten)
svar till Anna: Kloka ord, precis som alltid. Har saknat dina kommentarer, känns skönt att veta att du fortfarande är här (:
Haha, du är precis som jag! XD Det går inte att låta bli, men man känner sig lite elak... :P
Tror det stavas "kippa" men det var visst redan någon som sagt det :P
Tack, det var en kommentar som värmde ^^ Klart jag inte har slutat läsa, jag gillar sättet du skriver på och ämnena du skriver om (och bilderna är fantastiska, även om jag inte förstår hälften av arbetet som ligger bakom dem). Jag har bara lite fullt upp med att försöka bli skåning, eller något liknande, för de närmaste tre åren medan jag längtar tillbaka till Tyskland mest hela tiden ;)
