sofiabengtsson

"What's it like, Neverland?"
"One day I'll take you there"

Visst är det jobbigt när man inte kan skilja på dröm och verklighet? Jag har några ögonblick som jag inte vet om dom verkligen hänt, eller om jag drömt om, eller fantiserat om dom så ofta att jag till slut tror att dom blir sanna, kan ni känna igen er? Om inte - det är jävligt jobbigt! Jag kan se bilder framför mig, som ibland är så otroligt verkliga att jag börjar gråta. Jag kan fantisera ihop saker som gör att jag kan börja ogilla en människa som jag tidigare tyckt varit underbar. Jag kan fantisera ihop saker som gör att jag kan bli så himla avundsjuk/svartsjuk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Bilderna kan ettra sig fast på min näthinna och vägra att försvinna. Det spelar ingen roll vad jag gör - dom vägrar suddas ut.

Ibland känns det som om jag kan vara på två ställen samtidigt. Jag kan vara i ett rum och se två personer framför mig och vad dom gör, antingen gör det mig glad, ledsen eller förbannad. Oftast gör det mig ledsen eller förbannad.. Förstår ni någonting av vad jag skriver..?

Jag är på väg in i en jobbig period, den perioden där jag alltid måste ha folk omkring mig för att inte må dåligt. Det är en jobbig period, men den brukar gå över ganska fort. Jag börjar se dubbelt, och det är nog ett tecken på att jag ska gå och lägga mig och sova.

Everything has come undone
I tried to pull it apart and put it back together 
No point in living in those adolescent dreams 
Inspired by true events on movie screens 
I am a one man wrecking machine