Danke schön, Brauni.
Har ni någon gång varit rädda för att somna? Eller inte för att somna, men för att drömma. Jag gillar inte att drömma, även om det är om någonting bra. Jag blir så osäker och fundersam, och kan stänga in mig i en bubbla i flera dagar. Inte prata med någon, stänger av min dator och telefon och bara ligger under ett täcke och ser på någon dålig film. Ungefär sådan känner jag mig nu.
Men jag är för rastlös för att bara sitta still. Måste ha någonting att göra hela tiden, saker som gör mig så trött till kvällen att jag har ont i hela kroppen.
Jag har tänkt mycket de senaste dagarna. Tankarna snurrar runt i mitt huvud så att jag blir alldeles yr. Jag har alltid känt mig vilsen. Som om jag egentligen inte hör hemma här. Och jag tror faktiskt att jag alltid kommer att känna mig så här vilsen. Ibland är det jobbigt, men oftast spelar det ändå ingen roll.
Nu måste jag se på Johnny Depp filmen. Ska logga ur nu.
God natt, sötnosar.
They were too late. I did it. And guess what! I can’t hurt you anymore.
Vart har DU hållit hus? Vi saknar dig också, ängel.
Och inte ska du gömma dig! Snacka med oss snorungar, vi bara flummar - och vi gör allt för att vår Sofia ska vara glad!
Som sagt, vi finns om det är något. Okey?
Mail <3
lol, I have been really close to them!
And every time, I just froze-up and just watched them in amazement :)
jZ9yqlq1iyI/SRdgeckY7yI/AAAAAAAAAKw/JSWHe0ZbjQQ/s1600-h/andrea+and+TH-blog.jpg" rel="nofollow">http://3.bp.blogspot.com/jZ9yqlq1iyI/SRdgeckY7yI/AAAAAAAAAKw/JSWHe0ZbjQQ/s1600-h/andrea+and+TH-blog.jpg
^that^ is me beside Bill outside of Much Music last February. You can see the rest of the band in the background. The crazy part is that I and my sister and my friend were the only people beside them because we were on the wrong side of the barricade that was holding back the rest of the crowd!!
We were just calm and standing beside them!! It was insane!!!
opps, the picture didn't work. here it is...
http://andreakm.blogspot.com/2008/11/sunday.html
:D
Jag har aldrig varit rädd för att drömma, antagligen för att jag helt enkelt aldrig minns vad jag har drömt vilket å andra sidan lämnar mig med oförklarliga känslor emellanåt. Istället har jag alltid varit rädd för det halvsovande stadiet då man fortfarande är medveten om att man inte sover men ändå inte kan styra tankarna fullt ut. Jag gillar inte att vara sårbar.
Bubblan och rastlösheten känner jag också igen. Sedan jag såg filmen Chocolate första gången har jag alltid förklarat min rastlöshet med att det är vinden som ber mig ge mig av och även om ingen verkar ta det på allvar är det ofta så det känns. Så jag stänger in mig, oftast med böcker och musik istället för film men enligt samma princip.
Vilsna undrar jag om vi inte alla är, bara det att vissa på något sätt har lärt sig att känna sig hemtama i sin vilsenhet och att andra helt enkelt vägrar inse att de är vilsna. Om vi inte vore vilsna skulle vi nog inte ha så stort behov av alla rutiner och vanor som vi låser in våra liv i, eller vad tror du?
Jag kan inte säga att jag förstår, jag vet bara en bråkdel om dig och ditt liv, men jag kan sätta mig in i hur det känns. För mig är inte heller drömmandet problemet, det är sällan jag gör det. För mig är det stadiet när man ligger i sängen, det är släkt, tyst och man blundar. Det är då allting kommer. Alla tankar, alla saker man knuffat undan under dagen, alla känslor. Jag tror att vi alla springer från nånting. Jag springer från minnen och ångest, Viktor springer från skolan, Bella springer från kärleken, du kanske också springer från minnen och ångesten?
Precis som Anna så tror jag också att vi alla känner oss lite vilsna. Ibland hjälper det att prata eller umgås med folk, ibland att stänga av och låtsas att man inte finns en stund, ibland (för mig) ciggen på trappan med tårarna som fryser på kinderna. Ibland hjälper inget alls, och det är då det känns som värst. Det finns aldrig någon man kan prata med om precis hur det känns, för känslan går inte att fånga i ord. Det är bara hopplöst.
Det kanske skulle hjälpa att packa och dra någonstans där allt är nytt. Men ärligt, har vi inte båda gjort det? Har det funkat?
Jag känner precis som du beskriver, jag hör inte hemma men oftast spelar det ingen roll. Men dom stunderna när det spelar roll räcker och blir över. Även om man har allt man kan tänka sig så kommer ändå känslan. På något sätt får jag dåligt samvete, jag har det bra så varför är jag inte lycklig? Det hjälper inte med mediciner, vänner, musik eller terapisnack med sig själv. Det är bara hopplöst.
Den stora frågan är nog, finns det något som kan kallas för "total lycka"?
I went across the street as the sequrity people put up the barricade, so then when I got back, TH came out right beside me. Then I touched Bill's shoulder, then he turned around and gave me a smile and an autograph. Then I went over to Georg and Gustav. But I couldn't get to Tom :(
I really wish I could live in Europe. We could definately go to their concert together!
And, I go to school, but right now we are on x-mas holidays :)
