sofiabengtsson

you gave me butterflies

ibland undrar jag om jag är den enda som.. shit. Jag hade verkligen en skitbra grej att skriva, och som jag verkligen ville ha feedback på. Men nu har jag glömt bort det. Så typiskt, när jag äntligen kommer på något att skriva om.

Men nu kom jag på en annan grej som jag tänkt på. Jag undrar verkligen om det är någon som följer mig och allt jag gör. Jag har några personer som jag följt under flera års tid och när jag tänker efter på det så är det lite läskigt. Jag vet så mycket mer av dom personerna genom deras hemsidor och bloggar, medan de inte har en aning om att jag ens exsisterar. Sådana tankar kan få mig att få lite panik på bloggen.

Jag har börjat bli jätte paranoid nu. Jag börjar tro att alla vill åt mig. Att alla som tar kontakt med mig eller pratar med mig har någon baktanke med det. Till och med mina vänner som jag känt sedan jag var liten. Jag kände så senast jag träffade dom, och jag gillar inte den personen jag är tillsammans med dom. Dom märker inte av det, men det är min insida som förändras och rösten i mitt huvud väger så himla tungt att det ibland känns som att det faller av och ramlar ner på golvet. Jag är verkligen en störd människa, och jag har så många psykiska problem och hinder. Ett studiebesök i mitt huvud och ni skulle själva bli helt knäppa och konstiga. Och det är inte bara något jag säger. Tro det eller ej, så är jag på väldigt bra humör just nu, och inga hjärnspöken skriker på mig i skrivande stund. Det är tyst och skönt. Jag tror att det var det i sista stycket jag skulle skriva om ifrån början. Och nu har jag gjort det. Åsikter? Nah. Orkat läsa igenom det? Eloge till dig. Och en massa salmiakbalkar. Och en kaka. En mandelkubb. Natt.

Jag är okej. Mer än okej. Jag är riktigt bra.
Tokio Hotel – Heilig