sofiabengtsson

Tror att Charlotte har börjat ta efter mig. Häromdagen när vi fikade så var hon sjukt bitter. Det var jätte roligt, för hon är nog den positivaste människan som jag känner.

Att vi två umgås är ganska så konstigt egentligen.
Vi lyssnar egentligen inte alls på samma sorts musik, och det brukar ju vara ett stort hinder för mig. Vi är egentligen varandras raka motsatser. Väljer jag svart så tar hon alltid vitt. Väljer jag upp, så väljer hon ner. Men på något sätt så står vi ut med varandra ändå. J

ag ser mig själv som en realist, och det är därför som jag kan uppfattas som bitter. Jag är medveten om det. Charlotte lyssnar inte på mig när jag är sådan där längre, utan hon tar det med en klackspark. Förutom när jag är riktigt, riktigt elak (när till och med jag själv känner att jag går lite för långt), då säger hon åt mig. Men det är alltid med ett skratt i rösten.

Hon är alltid ärlig mot mig. Liksom jag är ärlig mot henne, för ärlig ibland känns det som. Men vad hon än säger, även om jag inte alltid håller med henne, så respekterar jag det. Kanske just därför vi passar så bra ihop hon och jag. Vi fyller i varandras luckor, syr igen alla sår och tillsammans är i en sjujäkla stark, rolig och underbar människa.