sofiabengtsson

Jag visste det. Jag har varit så himla glad idag. Verkligen på riktigt. Jag har hoppat runt, dansat och sjungit. Jag har varit jätte, jätte glad - fram tills nu, när pappa ringde och sa att hans morbror är död. Han som jag berättade om för ett tag sedan. Han som jag växt upp med och som jag tyckte så himla mycket om. Jag höll tillbaka tårarna tills pappa la på, och då kom allting. Tårarna bara rinner och jag vet inte vad jag ska göra. Kan inte någon komma och krama mig och säga  att allting ska bli bra?

Han dog vid sju och hans syster satt med honom hela tiden. Läkaren hade tydligen sagt att han hade blivit mycket lugnare av att hon var där. Just nu vill jag bara åka hem till mamma och pappa och vänta på att hans syster ska ringa så att jag får veta allting som jag egentligen inte vill veta.

Jag vet att han inte ville att vi skulle se honom så dålig. Sist jag såg honom var han jätte smal och blek, inte alls samma person jag kommer ihåg. Den personen ska jag ta bort, och istället komma ihåg den personen som jag vet att han ville att jag skulle komma ihåg. Den som alltid sken upp när han såg mig, som alltid kramade mig och höll om mig när jag var ledsen, som alltid tog emot mig med öppna armar om jag ville komma och hälsa på eller sova över hos honom.

Han har inte ont mera, och jag vet att han är på ett bra ställe. Jag kommer att sakna honom så fruktansvärt mycket och nu ska jag tillåta mig själv att gråta, för det gör jag alldeles för sällan. Det är väl okej?

Imorrn kommer jag att vara mig själv igen. vi hörs då.

Bengt, vi ses i nangijala ♥
The Rolling Stones – Wild Horses