"hon har varit intresserad av makabra saker i säkert tio år"
Jag vet inte vad det är som gör att jag var/är så fascinerad av allting makabert. Jag kan spendera timmar framför datorn och läsa om seriemördare, och psykisk störda fångar och liknande. Fängelsemiljöer och slottsliknande miljöer har alltid fascinerat mig.
Jag minns att jag som väldigt liten var på en tortyrutställning på Läckö Slott med min familj. Mamma gillade det inte, men jag gick runt och granskade allting ganska noggrant. Jag har läst mycket om tortyrmetoder i olika länder, men jag södjer det inte på något sätt. Jag är helt emot tortyr i alla former, tro inget annat. Det skrämmer mig att jag är så intresserad av sådant som jag faktiskt är. För några år sedan blev jag helt besatt av Jack the Ripper. Jag bodde typ på denna sidan i flera månader och läste allting jag kunde hitta. Under ett par år var mitt smeknamn på Internet Annie Chapman. För er som inte vet så var Annie Chapman Jack The rippers andra offer. Jag vet inte alls vart jag vill komma med detta inlägget. Jag känner att det börjar balla ur. Det började bara som en tanke i mitt huvud, och eftersom jag alltid utvecklar mina tankar till sådana enorma mängder så är det svårt för mig att hålla ordning på alla. Det var ju därför jag ifrån början startade denna bloggen. För att hålla ordning på mina tankar.
Jag besökte Anon idag. Han visade kort på sin lilla flicka som var tre månader gammal nu och hon var supersöt. I vilket fall, jag hade verkligen saknat honom. Verkligen, verkligen. Jag har inte riktigt själv insett hur stor inverkan han har över mitt liv. Inte förrän jag satt i hans bekväma stol, lutade mig bakåt och lyssnade på hans kloka ord. Är så glad att mamma gick emot mig och ringde honom, trots mina protester. Utan honom hade jag lappat ihop totalt. Jag är skyldig honom så mycket.
Det gör så himla mycket när man hittar en person som man verkligen kan prata med. Som verkligen, verkligen förstår ens innersta känslor, och som framför allt inte blir rädd när man berättar vad som händer inom en. Många jag försökt prata med, blir just det - rädda. Jag förstår dom. Ni som mår dåligt, försök att hitta någon bra att prata med. För mig tog det fem år innan jag hittade anon. Ge inte upp, det är värt den tid det tar. Funkar inte den första, leta efter nästa, funkar inte det så testa nästa. Jag hade tur. Jag bytte bara fyra gånger. G e i n t e u p p. spring nicht.
Jag älskar mina övergångar ifrån olika ämnen, dom smyger in sig så bra i resten av texten, haha.
När jag var liten ville jag bli författare. Jag tyckte att jag var väldigt duktig på att skriva texter, men nu när jag läser igenom vissa texter förstår jag inte alls hur jag tänkte. Jag bara flummar omkring. Ämnen flyter ihop, eller flyter ut till ingenting. Jag beskriver saker, som jag knappt förstår själv. Jag är ganska duktig på det. Att beskriva saker, utan att egentligen beskriva det jag egentligen vill beskriva. Det som är för svårt att beskriva, försöker jag ändå att beskriva på ett begripligt sätt. Men det är svårt, och jag vågar inte riktigt skriva det jag tänker. Tänk om ni lämnar mig?
Nu dör snart batteriet på datorn. detta inlägget kändes sjukt oseriöst, och jag är så trött att jagknappt vet vad jag skrivit. Läser igenom det imorrn och ser om det hamnar i papperskorgen eller inte. Tyck inte att jag är dum i huvudet.
Jag vet att någon/några i min närhet com kan tycka att jag är barnslig och dum. Att jag borde växa upp någon gång. Till DIG/er som tycker så vill jag bara säga detta; DU/Ni har aldrig varit i min situation. DU/Ni har inte levt mitt liv och ni har definitivt inte levt med mina tankar. DU/Ni har ingen aning om hur jag känner mig på insidan, att min kropp skriker. Jag är sjukt mycket bättre nu än jag har varit. Jag sköter mig, och det är jag stolt över. Du förstörde mig, och jag vill aldrig prata med dig igen. Låtsas inte om att vi är vänner, det är vi inte. Vi är så långt ifrån man kan komma. Jag ser igenom din falska mur, och nästa gång vi ses så kan du inte krossa mig. Jag är sjukt mycket starkare än du någonsin kommer att bli. Så det så.
Förlåt för detta inlägget, jag ska gå och lägga mig nu.
I morgon är jag mig själv igen.
Jag är okej, tänkt inte på mig.
Ta hand om er, ni är värdefulla.
Dear Boss,
I keep on hearing the police have caught me but they wont fix me just yet. I have laughed when they look so clever and talk about being on the right track. That joke about Leather Apron gave me real fits. I am down on whores and I shant quit ripping them till I do get buckled. Grand work the last job was. I gave the lady no time to squeal. How can they catch me now. I love my work and want to start again. You will soon hear of me with my funny little games. I saved some of the proper red stuff in a ginger beer bottle over the last job to write with but it went thick like glue and I cant use it. Red ink is fit enough I hope ha. ha. The next job I do I shall clip the ladys ears off and send to the police officers just for jolly wouldn't you. Keep this letter back till I do a bit more work, then give it out straight. My knife's so nice and sharp I want to get to work right away if I get a chance. Good Luck.
Yours truly
Jack the Ripper
Dont mind me giving the trade name
PS Wasnt good enough to post this before I got all the red ink off my hands curse it No luck yet. They say I'm a doctor now. ha ha
and if all that can't hold you back.. then i'll jump for you.
Jag var också väldigt fascinerad av Jack the Ripper för några år sedan. Har du läst Porträtt av en Mördare av Patricia Cornwell? Den var rätt intressant och det fanns en hel del fakta som jag inte stött på tidigare... Jag tror att många av oss är intresserade av det makabra, kanske just för att man inte är för tortyr och liknande, det är alltså något man inte riktigt kan förstå och det lockar väl många. Mina föräldrar har aldrig haft något emot det, så jag har inte reagerat så starkt på vad andra kan tänkas tycka men jag antar att det finns någon sorts gräns för vad som är en okej nivå av fascination och vad som är för mycket. Beroende på vem det gäller förstås.
