Kaosflickan.
för mycket bilder, för lite sömn.
för lite ork, för mycket dröm.
Jag väntar på ett sms som inte kommer. Jag har väntat på det i en månad nu. Klockan stressar mig. Tiden rinner iväg, och varje dag funderar jag på om jag kan säga att jag var lycklig nu när jag tittar tillbaka när jag blir äldre. Jag tänker alldeles för mycket. Det är oftast det som får mig att må dåligt. Jag tänker i så himla många steg. Jag har alltid "men tänk om det här skulle hända nu, och det leder till detta, som leder till detta, hur kommer andra reagera?". en sådan tankegång flyr genom mitt huvud flera gånger om dagen, och ibland blir jag galen. Försöker få det att sluta, men det går sällan så bra.
Nu ska jag se klart på dokumentären. Är jag trött ska jag lägga mig, annars ska jag sitta uppe och kolla på dokumentären om Hermann Göring. Såg ett avsnitt av Scrubs ikväll, säsong sju går tydligen på söndagar. Upptäckte jag nu. tjena.
Hemma. Det ordet gör mig bara förvirrad.
Hur muntrar man upp någon som inte vill bli uppmuntrad?
om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står bakom dig
Kanske tänker du inte för mycket, kanske är det bara så att du tänker för mycket på vad du gör för mycket och framförallt på andras tolkningar? Jag har alltid fått höra att jag tänker för mycket, krånglar till det i onödan och allt som hör till. Jag trodde alltid på det, tills i somras då en kille svarade "jaså, det visste jag inte att man kunde göra" när jag sa att jag helt enkelt tänkte för mycket för mitt eget bästa. Det är alltid lätt att försöka hitta en perfekt levnadsmetod, gör si och få detta resultat eller gör så och få detta. Jag tror inte att det fungerar så. Generaliseringarna är bara till för att vi ska försöka förstå varandra någorlunda, sen är det upp till var och en att tolka innebörden. Ord är inget annat än symboler för våra känslor och tankar och det gäller att tolka dem. Det är inte alltid det finns en passande symbol och då blir det lätt fel. Men det viktiga är väl att man försöker se igenom det. Jag oroar mig alldeles för mycket och har också enormt många "tänk om"-scenarior färdiga i tankarna i varje situation. Å andra sidan gör det att jag oftast är bra på att agera rationellt när något oväntat händer eftersom man redan är förberedd och därmed mer flexibel än många andra. Det finns kort sagt positiva och negativa sidor av alla egenskaper och efter att ha våndats över min tankemängd i ett antal år kom jag fram till att jag ändå inte skulle vilja ha det annorlunda. Främst för att jag aldrig skulle ha kunnat ha så många fantastiska diskussioner, komplexa idéer och associationer samt den sorts kreativitet som jag idag har om det hade varit annorlunda. Dessutom har jag aldrig haft det på något annat sätt och jag tror inte att det skulle bli så mycket bättre trots allt. Det är lite illa att just en av de viktigaste och egentligen enklaste sakerna i livet är svårast att genomföra, att lära sig acceptera och älska sig själv... Lyckas man med det kan man kanske kasta ut alla levnadsregler och visdomsord genom fönstret på sjunde våningen tillsammans med ett lyckligt skratt som sjunger hela vägen runt kvarteret. Och nu borde jag sluta skriva, tankarna vill aldrig riktigt samla sig när jag har tillbringat natten med näsan i en riktigt bra och välskriven bok. Men frågan är väl vad det är att vara uppmuntrad? Är det att vara glad eller att vara mindre deppig? Och jo, jag upptäckte också först igår att säsongen från 2007 går på trean på söndagar. Bättre sent än aldrig? Om jag nu ska hemfalla åt gamla visdomsord tills dess jag lärt mig klara av mitt eget sällskap...
