it keeps leaving me needing you

Jag har precis kommit hem. Jag har varit ute och gått och funderat på mitt liv och allt som kretsar kring det. Och tänkte skriva lite om hur jag känner mig just nu. Troligtvis är det helt ointressant för personer som inte bryr sig om mig ett skit, men det är upp till er. Nu har jag i alla fall varnat er.

image319

Har ni någon gång gått in i ett rum och sett att alla i rummet granskar en från topp till tå? Detta hände mig ikväll. Jag var på middag hos Miss C och några av hennes vänner kom dit. Bland annat I & M (som inte har någonting med föjande text att göra).

Ikväll var jag snyggast i världen, men ändå fick jag blickar som undrade vad det var jag hade på mig. blickar som sa att jag inte alls passade in i gänget. jag vet att jag inte passade in, det var svårt för mig att prata (svårare än vanligt) eftersom ni pratade om saker jag inte hade en chans att veta någonting om. Hur mycket jag än försöker räcker jag inte till.

Jag hatar att känna så, och så har jag alltid känt - det är inte lätt att ändra på. Jag kan verkligen inte förstå varför folk vill vara med mig - varför de vill umgås med mig, varför de vill kännas vid mig över huvud taget. Jag är ledsen, jag vet att ni kan tycka det är jobbigt, men jag kan inte hjälpa det. Ni kan inte ens förstå vad jag har gjort för att försöka ändra mitt tänkande.

Jag har börjat prata med Anon, och det hjälper en hel del. Han är underbar, och just nu kan jag inte se ett fungerande liv utan honom. Jag är på väg ner i skiten igen, men han hjälper mig upp över ytan. Han hjälper mig att andas. Det tog fyra år att hitta honom, men nu är han här för att stanna ett tag. En gång i veckan räcker inte alltid till, men jag skulle inte klara av fler gånger.

stadt fick jag panik eftersom personer jag inte kände greppade tag i mig. Jag klarar verkligen inte av när främmande människor tar i mig. Hela min kropp låser sig, och jag vill bara spränga mig själv i luften. Försvinna. Fly därifrån. Varför förstår inte folk det? Ta inte i mig om ni inte känner mig. Jag är sjukt rädd för närhet som det är, och det brukar ta ett tag för människor att komma nära mig. Jag har alltid varit rädd för närhet och jag vet inte varför det kommer sig. Ibland har ni märkt det, och ibland inte.

Jag önskar bara att jag hade talets gåva, och mod att tala om för er vad problemet med mig egentligen är. Och att jag tycker om er, så himla mycket. Att ni är viktiga för mig. Hur ofta, eller hur sällan vi än träffas, så tänker jag på er dagligen. Jag glömmer inte, jag har bara så svårt att höra av mig.
Förlåt.

Nu har mina makaroner börjat att koka, så nu ska jag gå och kolla till dom, sedan ska jag börja kolla på en film.
hejdå

Take me away - Lifehouse



Jag hatar att jag är så beroende av andra människor. Jag borde kunna klara mig själv, eller hur?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback