sofiabengtsson

När jag gick i högstadiet tyckte jag om att skriva. Jag kunde sitta i flera timmar och skriva om saker jag trodde att jag kunde och jag vet inte hur många noveller jag påbörjade - men aldrig avslutade. Jag skrev brev till personer som jag sedan aldrig gav. Jag började på en bok som jag sedan raderade. Jag ville skriva film manus, skriva krönikor och skriva låtar. Nu för tiden skriver jag aldrig någonting sådant. Men jag saknar det väldigt mycket. Jag har ingen inspiration längre, lusten har sugits ur mig och har inte kommit tillbaka ännu..

Jag borde inte sitta vid datorn när det är kväll/natt. Men nu gör jag det och kan inte gå härifrån, inte riktigt än.

Hela kvällen har jag mått kasst, jag har bara suttit ner och stirrat framför mig. Varför? Gamla spöken kom och besökte mig och vägrade försvinna. Jag har tänkt mycket på vad som hänt och på min framtid. Idag ser jag inget ljus, men jag vet att jag kommer att göra det imorrn. Jag hoppas att detta går över tills dess. Jag har tänkt mycket på hur jag tror att andra ser mig. Jag har tänkt mycket på vad Anon säger till mig varje gång vi ses. Att jag kan tänka vissa tankar, men dom behöver inte alltid vara rätt. "Det är okej att tänka så, men det är kanske inte rätt" Vad han menar är alltså att jag kan tänka på ett sätt om, men andra kan tänka annorlunda. Det låter mycket bättre när han säger det..

Jag borde inte få känna så här mera. Det borde slitas ut ur min kropp och försvinna och ersättas med styrka och mod.

Jag ska gå och lägga mig nu.
God natt.